En liten lektion i maktstrukturer, separatism och problematiserande av rosa gym

Igår blev jag på facebook pingad en länk till en nystartad gym i Stockholm,; Rosa Skrot. Det är ett gym startat av fem kvinnor, för kvinnor med fokus på styrketräning och fria vikter. Det är även rosa, i alla fall i foajé och café. Detta är tydligen fruktansvärt. Färgen, alltså. Vild diskussion utbröt, och då jag bl.a. blev kallad knäppis och kvinnoförtryckare kan jag självfallet inte låta diskussionen lägga sig utan att ordentligt ha fått förklara exakt hur jag menade så att folk förhoppningsvis förstår. Och eftersom facebook inte direkt är forumet för blogginläggslånga kommentarer; voila! Blogg!

Till att börja med ska jag säga följande: Jag är självklart med på att det är ganska typiskt att ett kvinnogym är rosa och att det på ett sätt bidrar till att cementera en könsstereotyp. Självklart tycker jag att vi ska problematsera könrollerna. Men. Gör vi det? På allvar? Problematiserar könroller alltså, och speciellt i debatten om huruvida ett rosa gym är faministiskt. Nähä, det gör vi inte. Inte någonstans, i alla fall inte i den grad som vi borde. Däremot är vi för jävla duktiga på att problematisera kvinnor. Vad de gör, hur de gör det, och om de tillräckligt mycket lever upp till våra förväntningar om dem.

Innan den här diskussionen, hur många debatter har vi haft om gym som är blåmålade? Där vikterna är svarta och det spelas rockmusik i högtalarna? Där män och enbart män hänger i viktdelen och pumpar sig blåa till deras små linnen spricker? Låt mig gissa: cirka noll. När var senaste gången jag hörde någon gnälla på att män alltid gymmar på så manligt vis och att det måste bli ett slut på alla dessa män som bara bidrar till att förstärka en stereotyp! Oh wait, det har aldrig hänt!
De av mina killpolare som gymmar, styrkelyfter och käkar proteiner tills det rinner ur öronen får istället uppmuntran. Folk kommer till dem och frågar om tips och råd. De kan utan problem skryta om hur många kilo de tar i marklyft eller hur biffiga de blivit, utan att någon börjar sucka om att ”måste du alltid hålla på med dina mansgrejer”. För ni vet män. De är ju bara normala. Det som de gör, det är ju bara normalt och vanligt. Varför skulle någon tycka något om det?

Jag är så jävla trött på den här återkommande grejen att kvinnor alltid straffas vad de än gör. Här har vi alltså ett kvinnoföretag, startat av kvinnor för kvinnor för att kvinnor på ett bekvämt sätt ska kunna bli starka och lyfta tyngder. De erbjuder även klasser i bl.a. thaiboxning, som är en aggressiv våldsport (Oh wait, var det discodansen mina vänner valde att lyfta fram i diskussion? Nä, kan väl inte tänka mig…). Jag kan seriöst inte tänka på något mer feministiskt företag eller initiativ jag hört talas om i år. Ett företag som uppmuntrar tjejer att bryta mot normen och bli pumpade sparkmaskiner. De gör det dessutom i ett rosa gym! Ett gym som dessa kvinnor förmodligen formgett helt utifrån sina egna preferenser och intressen. De har gjort ett gym som de själva vill ha, för kvinnor som är som de! Kvinnomakt! Feminism! Men neeeej. För dessa kvinnor har ju fel smak! De har inte använt sin makt på ett sätt som behagar samhället i övrigt. För det ska de straffas och kritiseras. För kvinnor som inte lever upp till förväntningarna, såna kan man ju inte ha. Och så missar vi att återigen så är det kvinnor som ska lägga sitt eget tycke och smak åt sidan för att göra det samhället anser som lämpligt för en kvinna att göra. Samma samhälle som förmodligen spenderat goda tjugo år och lite till på att inpränta i dessa kvinnor att rosa är en jävla sweet färg för kvinnor.

Nä, det här är inte förtryck. Alls.

Detta bevisar en sak, och en sak endast, nämligen att vi fortfarande har en extremt dualistisk syn på könsroller. Allt ska vara antingen eller. Manligt eller kvinnligt. Och det bevisar hur mycket vi håller fast vid idén om kvinnan som en flexibel och anpassningsbar varelse som helst ska följa de krav och förväntningar som omgivningen ställer, medan män traskar vidare i livet okritiserade och med sina privilegier intakta. När var senaste gången en kille ombas dansa balett i rosa? Ja, den som vet kan ju snälla berätta för mig.

Man missar också att det här är ett gym som ritar sig mot kvinnor, samtidigt som ett företag enligt lag inte kan hindra män från att bli medlemma. Man missar den roll som färgen rosa spelar i att hålla detta gym separatistiskt och fritt från män så gott det bara går. Att det mycket väl kan ha varit ett medvetet val för att hålla män borta.

Vilket leder oss in på nästa punkt, vilket är just detta om separatism. I facebooktråden  skrev jag en kort förklaring vilka poänger jag anser att separatism har, nämligen den att man kommer bort från maktstrukturerna som automatiskt finns med när män och kvinnor umgås. Ja, det var i samband med det som jag blev kallad knäpp och kvinnoförtryckare, antagligen för att folk väl tror att jag tycker att män har makt över kvinnor, vilket är en förtryckande åsikt? Well, gissa vad? Det är inte en åsikt, det är ett faktum.

Jag ska nu, genom att använda mig själv som exempel, visa varför mäns makt över kvinnor håller kvinnor utestängda från manliga miljöer.
Jag har själv aldrig testat fria vikter. Fram tills att jag hörde om Rosa Skrot var jag osäker på om jag någonsin skulle våga. Och detta är av den enkla anledningen att jag upplever det som djupt obehagligt att umgås med män som jag inte känner i en miljö som är ”deras” och där de är i majoritet. Och ja, allt detta obehag har med makt att göra. Det är nämligen männens maktutövning jag oroar mig för. 

Mer konkret, så orar jag mig för följande: Att bli stirrad på på ett sexuellt eller objektifierande vis, att bli tilltalad när jag inte vill och hamna i konversationer jag inte kan ta mig ut ur, att bli tillrättavisad, ses som mindre värd/kompetent om jag behöver hjälp, få sexuella förslag, frågor om min ”pojkvän”, att inte bli respekterad för min person och den jag är. Allt det jag räknade upp är exempel på sexistiska mikroaggressioner som är en del i och ett exempel på mäns maktutövande.
En man som objektifierar mig gör det mot min vilja. Han frågar inte först. Han bara ställer sig och glor. Det sker eftersom han har bestämt det, en bestämmandemakt som han tar sig över mig. Samma sak med en man som kommer fram till mig medan jag t.ex. har hörlurar, är upptagen och håller mig för mig själv. Den mannen har valt att ignorera de signaler som jag sänder ut om att jag inte vill bli kontaktad eller tilltalad, och gör det ändå. Han bestämmer att vi ska prata, mot min vilja. Maktutövande.

Och ja, säkerligen kommer alla som inte upplevt den här typen av situationer gnälla om att jag borde säga ifrån, gå därifrån, säga att jag inte vill prata, att mannen ifråga ska sluta stirra. Det vill säga: jag, som kvinna, borde ändra mitt beteende. Känns det här igen? Att männen skulle kunna ändra på sig och respektera min vilja och, i de fall de inte vet vad jag vill, utgå från att jag INTE vill? Nämen i allsindar, hur skulle det se ut?
De glömmer också att kvinnor som säger ifrån när de möter sexistism riskerar ännu mer våld. Exempel kan hittas på twitterkontot EverydaySexism. Några exempel på vad kvinnor som säger ifrån möts av: mer sexism, trakasserier, offerbeskyllan (victim blaming), hot om våld, och värsta fall verkligt våld. Något som jag själv har otaliga upplevelser av, senast i somras då en man jag avvisade när jag väntade på nattbussen hem följde efter mig och aggressivt förklarade att han minsann var trevlig och att jag inte behövde vara så jävla otrevlig för han ville faktiskt bara prata. Okej, men jag ville inte! Men det var inte okej. Kollade mig omkring extra noga innan jag klev av bussen. 

Det här är fakta: om jag går ensam på en gata och möter en ensam man, så har han makt över mig. Det har ingenting att göra med om jag tycker det, om jag ”erkänt” makten, om jag beter mig som ett offer. Varje man jag möter på gatan har möjligheten att gå emot min vilja på de sätt jag beskrev ovan. Varje man har möjligheten att hämnas ett eventuellt avvisande enligt det som är beskrivet ovan. Och ja, han kanske fördöms av samhället efteråt. Kanske. Hjälper det mig där och då? Ger det mig mod att säga ifrån trots att jag vet att jag i värsta fall riskerar våld? Ibland. Ibland är det inte värt det.
Jag kan omöjligt veta hur en man jag inte känner kommer reagera när jag väljer att avvisa honom. Inte på ett gym, där han med största sannloikhet har ett enormt fysiskt övertag över mig om han går dit ofta. Där han efteråt kan springa på mig varje gång jag går dit. Med största sannolikhet är han en normal trevlig kille. Kanske är det värsta jag möter att han tycker jag är en  idoitbrud och låter mig vara. Men på grund av hur frekvent jag blivit utsatt för situationer där män inte respekterat mig, blivit agressiva, använt våld, så kan jag inte ta den risken. Istället måste jag riskminimera, för min egen säkerhets skull. För jag har faktiskt inte blivit våldtagen. Inte än. Och jag hoppas att det håller i sig. Så jag riskminimerar. Ignorera blickar. Svara trevligt på tilltal. Trycka tillbaka känslor av otillräcklighet och obehag. Numera så inövat att jag inte ens styr det själv, känner bara klumpen i magen, ”NEJ”-andetaget jag alltid bär längst ner i lungan, offerblicken som flackar.  Och det orkar jag helt enkelt inte göra.
Så jag går inte till viktdelen på gymmet. Jag går inte på body combaten, eller någon av de klasser som annonseras med en man på affischen. Jag undviker miljöer där män är i majoritet. Jag undviker till och med att göra manligt kodade saker, eftersom jag inte orkar med tanken på att eventuellt misslyckande alltid kommer att skyllas på mitt kön.
Det finns hundratals kvinnor som är som jag. Som inte vågar. Som inte orkar. Som tycker att det känns läskigt med tunga vikter. Men som tänker att ok, här är ett ställe där de kan hjälpa mig och inte kommer tycka att jag är kokrad som ställer frågor. Där jag slipper blickarna, kommentarerna, åsikterna. Och som dessutom är målat i min favoritfärg. Så himla bra. 

Så ja. Ser fram emot att flytta tillbaka till Stockholm, och mitt nya gymkort.

 

Jag vet att det kommer finnas människor som, hur många gånger jag än förklarar, tycker att mina upplevelser av sexuella trakasserier inte är nåt värda. Som tycker att jag borde skita i det, inte ta det så allvarligt, att jag är överkänslig, jag tappar räkningen på alla dumma grejer jag hört. Som tycker att jag ”förtrycker män” genom att vara rädd för dem och inte kan se att min rädsla grundar sig i det högst reella förtryck jag själv mött. Som tycker att jag ska leva efter deras idé om hur jag borde vara heller än att se till min egen säkerhet.
Vet ni vad. Om er åsikt om mig är att de ord som kommer ur min mun och som är grundade på upplevelser som jag haft i mitt liv är något som ni kan sätta er över, bestämma värdet av och veta bättre om än mig… Då behöver ni inte ha något med mig att göra. Alls. Någonsin. Ni kan spendera er nyvunna fritid med att reflektera över er kvinnosyn.