Form

Lite resultat från veckans formarbete. Trots att jag som sagt inte jobbat så bra är jag ändå nöjd över vad det blivit.

Publicerat i Konst, Steneby | 1 kommentar

Processtankar

Den här veckan har vi formprocess. Vi skulpterar fritt i papper och mjukplats, förhåller oss till olika begrepp och applicerar på kropp.

Det har inte alls gått bra för mig.

Har knappt haft idéer, har inte kommit nånstans, mest suttit och stirrat ut genom fönstret och friserat min kofta på noppor. Inte riktigt fattat varför det går så trögt, känt mig rätt kass om jag ska vara ärlig.

Men idag fattade jag varför. Vi har nämligen suttit vid varsitt bord i en öppen stor ateljé där man hela tiden ser vad alla andra gör. Inte riktigt insett förr, men att se vad andra gör och hela tiden konfronteras med deras idéer stör mina egna processer något helt otroligt. Är helt enkelt beroende av att få tänka ifred för att få något gjort.

Så efter skolan idag gick jag hem, käkade mat och la mig på sängen ett tag och vilade. Sen gick jag tillbaka till skolan och fick mer gjort på två timmar än jag fått på hela dagen innan.

Ibland är värdet av de där kurserna inte så mycket det man gör och producerar utan det man lär sig om sig själv och hur man borde jobba. Det man skapar under kursen har man nytta av då, det man lär sig om att arbeta bär man med sig resten av livet.

Publicerat i Konst, Processer, Steneby | Lämna en kommentar

Farväl till kvinnokamp

Detta är något jag tänkt på nu under en längre tid och som jag bara inte orkar med längre.

Jag är så jävla trött på kvinnokamp. Jag vill lägga ner. Jag orkar inte mer. Dags att säga hejdå.

Jag är så trött på hela grejen att vi som kvinnor som förespråkare av jämställdhet överhuvudtaget måste kämpa. Att det talas så mycket om starka kvinnor. Att vi kvinnor måste ta plats. Att vi måste anstränga oss mer och visa vad vi går för.

NEJ.

Låt oss bli överens om en sak: Anledningen till att vi inte har jämställdhet är INTE att kvinnor inte anstränger sig lika hårt som män. Faktum är att kvinnor på många sätt anstränger sig hårdare än män, och trots detta når vi ändå inte lika långt i livet. Vi får både bättre betyg och är i majoritet på högskolor, utan att det någonstans syns i våra lönekuvert. Vi dubbelarbetar utan att någonsin få erkännande eller kompensation.
Vi gör allt detta trots att vi dagligen vaknar upp till ett samhälle med en mansnorm som gör allt i sin makt för att trycka ner oss. Vi gör detta trots att vi dagligen möter sexism, kvinnohat och våld som syftar till att hålla oss maktlösa. Att kvinnor kommit så långt som vi gjort överhuvudtaget är inget annat än ett bevis på hur mycket vi anstränger oss och tar plats.

Vad sägs om detta istället: Kvinnor som lyfts fram och får fördelar på grund av sitt kön, på samma sätt som män. Kvinnor som bereds och ges plats, på samma sätt som män. Kvinnor som bjuds in, får möjligheter, får en röst och ett utrymme, för att de är kvinnor, på samma sätt som män får hela hela tiden. 

Jag är så trött på att kvinnokamp alltid bygger på att kvinnor som måste slå sig in i manliga sammanhang genom att anstränga sig ca hundra gånger mer än männen gör bara för att bevisa att vi kan. Att det alltid ska bygga på att några kvinnor måste bli behandlade som skit. Jag fattar inte hur det tjänar mina intressen att ge mig in i sammanhang som jag inte är välkomnad i och mår dåligt av att vara i.
Istället för att fråga oss varför kvinnor fortsätter välja kvinnodominerade låglöneyrken k
anske vi istället borde fråga oss varför någon enda kvinna överhuvudtaget skulle vilja ge sig in i branscher där hon kommer spendera resten av livet med att bli illa behandlad och ifrågasatt. Istället för att fundera över varför kvinnor bara gillar tjejgrejer kanske vi borde se på vilken sexism de kvinnor får utstå som försöker gilla något annat.

Vad sägs som att de som bestämmer vem som ska anställas, höras, synas, ges pengar etc. istället åläggs lite ansvar för att lyfta in kvinnor på samma sätt som män redan lyfts på alla sätt och vis i det här samhället. Vad sägs som att istället för att vi bestraffar kvinnor som gör fel val, så gör vi så att kvinnors val lönar sig. Vad sägs som att istället för att fråga oss varför vi inte kommit längre ställer till svars de med makt som vägrar släppa fram oss.

Det här samhället är som en våldsam relation, med skillnaden att istället för att uppmanas att gå uppmanas vi att stanna kvar och kämpa för förändring. 

Jag är så jävla trött på att till syvende och sist handlar min jämställdhet och mitt likaberättigande i form av röst, makt, representation etc. alltid handlar om att jag sätta mig själv och många gånger mitt eget psykiska välbefinnande åt sidan för att ge mig in i sammanhang fyllda av kvinnohat och föraktfullhet. Att jag ska kämpa för att bevisa olika självklara poänger om mig själv för andra, till exempel att jag är en tänkande människa. Men herregud, det vet jag väl själv och om du inte håller med om det kan du dra åt helvete och jag har inget intresse av att umgås med dig.

Ingen förväntar sig att jag ska leva med en man som behandlar mig som skit, men att tycka att jag ska ställa upp på den skit som samhället kastar i mitt ansikte så fort jag vaknar om morgonen är normalt.

Varför är det mitt jobb att spendera livet med att vada genom skit? Varför ska jag vara tvungen att anstränga mig för få tillgång till sammanhang som inte vill ha mig? För att bli behandlad som en människa och medborgare? Jag säger nej. Jag väljer hellre sammanhang där jag accepteras och välkomnas. Där jag kan utvecklas och växa för min egen skull, och inte för att motbevisa någon föreställning om kvinnor. Där jag inte ständigt blir distraherad av sexism eller fördomar, eller måste försvara mitt existensberättigande. Det är nog med att jag måste leva i det här samhället och utstå dess behandling av mig. Frivilligt utsätter jag mig inte för mer än jag måste.

Så nej, ingen mer kvinnokamp för min del på ett bra tag. Inga fler ansträngningar för att stå ut med sexism eller anpassa mig. Inget mer snack om vad jag i egenskap av kvinna borde utstå för att övertyga andra om mitt människovärde. Det är ovärdigt och i sig ett legitimerande av strukturerna. Jag ställer inte upp på det.

Ett samhälle som inte vill ha oss som vi är, som inte ser oss som människor, som vi måste utstå hot, våld och förtryck från, det är inte ett samhälle värt att leva i.

Publicerat i Åsiktsmaskinen, Feminism | 3 kommentarer

Eftertankar

Gud vad arg jag var på alla män igår. Men det får man vara till och från. Det är viktigt.

När man fått ilskan ur sig kan man tänka vidare. Och det gjorde jag igår kväll. Tänker såhär: När killpolare föreslår att vi ska umgås genom att spela tv-spel, se på fotboll eller se nån tv-serie som de gillar, handlar det ju egentligen inte om att man vill föra fram någon slags egocentrism eller tycker att man själv är skitviktig och det enda som betyder något. Utan i grund och botten handlar det om att man vill umgås med den andre, och man umgås på det sättet man vill, kan och förstår.

I grund och botten är alltihop ett enormt missförstånd där man inte riktigt kan tolka den andres beteende som välvilja eftersom man har helt olika referensramar. Som exempel, när min förra kille ville att vi skulle spela tv-spel ihop så var det förmodligen från hans sida ett genuint försök att umgås med mig och investera i vår relation. Att jag tog det som att han var ointresserad av mig och mina intressen och bara tänkte på sig själv hela tiden förstod inte han. 

Och grejen är också att jag fattar att det inte så himla ensidigt som att kvinnor förlorar allt. På ett sätt kan jag verkligen förstå den här grejen att män desperat binder kvinnor till sig så hårt de bara kan. För när relationen väl tar slut och kvinnan blir fri så är mannens väldigt ofta den största förloraren. Kvinnan har ett starkt socialt skyddsnät att falla tillbaka på. Mannen har ofta inga nära vänner alls utanför jobbet eller de få intressen han ägnar sig åt.

Men poängen är också att oavsett hur mycket allt är missriktad välvilja, missförstånd, socialisering och ingens egentliga mening så spelar det ingen roll för konsekvenserna är desamma. Och de är fortfarande sådana att i en normativ heterorelation så förlorar kvinnor och män vinner. Kvinnor förminskas medan män växer. Det är det viktiga. Det får vi aldrig tappa greppet om.

För ja, både män och kvinnor socialiseras. Både män och kvinnor lider i och begränsas av sina könsroller. Men män socialiseras konsekvent till en position som ger dem ekonomisk, politisk och emotionell makt på kvinnors bekostnad. Innan vi bryter det systemet kommer vi aldrig bryta patriarkatet heller.

Publicerat i Åsiktsmaskinen, Feminism | Lämna en kommentar

emotionella investeringar, ofrihet och makt.

Har på senare tid haft fler diskussioner med olika manliga vänner om skillnaden i hur män och kvinnor umgås. Framför allt sedan jag läste ”Med uppenbar känsla för stil”, som handlar just om manlighet och tar upp hur män umgås, eller inte umgås, med varandra.
Slog mig till exempel igår hur sällan jag faktiskt GÖR något när jag umgås med mina vänner. För ett par veckor sedan var jag och en av mina bästa kompisar på bio. Jag tror det var första gången i livet som vi två faktiskt gjorde något som inte var ta en promenad, ta en fika, käka middag ihop. Som inte var att enbart ses, umgås och prata med varandra.
Män å andra sidan verkar mycket oftare behöva något intresse att samlas kring. Saker som fotboll/sport, tv-spel eller olika andra nördintressen. När män umgås verkar det i princip alltid handla om att ses och göra saker ihop, och nästan aldrig om att ses bara för att träffas och umgås med varandra. Kan t.ex. inte komma ihåg en enda gång då mina förra kille bjöd hem en killpolare bara för att sitta och snacka. Och då var vi ihop i nästan fem år.

När vi sedan idag hade en diskussion om hur det är att hoppa av en utbildning, som jag liknade mycket med att göra slut, samtidigt som jag börjat bläddra i ”Pins Charles känsla” av Liv Strömquist där det första temat handlar om hur män konsekvent är emotionellt otillgängliga i relationer med kvinnor… Så klickade något.

Vad det handlar om är emotionella investeringar, och vem som gör dem. När kvinnor bygger relationer så gör vi det genom att intressera oss för andra. Vi gör känslomässiga investeringar. Vi frågar dem hur de mår, vad de känner, vad de gjort på sistone. Investeringen ger tillbaka i form av att en annan människa intresserar sig för oss, genom nära och personliga band till andra människor, genom den trygghet och det skyddsnät man får när man har dessa band.
Män däremot bygger relationer genom att investera i sig själva. De investerar i sina egna intressen, vare sig det handlar om tv-spel, sport eller annat. När man umgås gör man det för att utveckla sitt intresse och därmed sig själv. Det gör också att mäns investeringar betalar tillbaka på ett helt annat sätt, nämligen i att man hela tiden stärker sig själv.

Gissa då vad som händer när män och kvinnor ska försöka leva ihop i en relation. Jo, kvinnan kommer konsekvent att intressera sig för mannen. Hon kommer vilja veta hur han mår, vad han gör, vad han känner. Mannen däremot, intresserar sig för sig själv. Och vill mycket gärna prata om sina intressen, vad han sysslar med och hur han mår. Detta leder till att i en typisk heteronormativ och monogam relation kommer alla investeringar som görs i relationen i princip enbart tillfalla mannen.
Och detta gäller inte bara känslor och umgänge. Även sådana saker som att kvinnor tar på sig hushållsuppgifter därför att hon är villig att investera sin tid och energi i relationen spelar in i att män får mer tid till sina egna intressen och till att ytterligare utveckla sig själva. När vi dessutom tar med i beräkningen att en förutsättning för kvinnors investeringar är att de arbetar deltid eller försakar sin ekonomiska ställning så ser vi ännu tydligare vilka konsekvenser detta får i förlängningen.

Inte nog med att kvinnor alltså uppmuntras att offra sin ekonomiska frihet för att lättare kunna investera i sin relation. De emotionella uppoffringarna är minst lika stora. Att vara emotionellt tillgänglig för andra är att göra sig beroende av dem, eftersom man knyts till människor genom de känslor man investerar i dem. Ju mer kvinnor investerar i män, desto hårdare knutna blir vi till dem. Ju mer vi uppoffrat i form av egentid och arbetade timmar, desto hårdare sitter vi fast i relationen. Män kan istället, genom att undvika att investera sig själva i kvinnor, bibehålla sitt oberoende. Genom att istället styra relationen mot sina egna intressen, sin egen tid och sig själv ser mannen till att förbli fri och obunden även i en relation som innehåller äktenskap och barn.

Kvinnans villighet att investera i mannen i kombination med mannens villighet att investera i sig själv leder ofrånkomligen till en relation som bygger på att kvinnan som person hela tiden förminskas.

Kvinnors känslomässiga investeringar är med andra ord något som gör dem ofria i förhållande till män. Detta betyder i sin tur att mäns generella ovilja att vara emotionellt tillgängliga för kvinnor är ett maktmedel. 

När en kvinna ställs inför att förhållandet ska ta slut så har hon i de allra flesta fall en känslomässig investering i relationen som vida överstiger mannens. Det betyder att kvinnor får mycket svårare att avsluta relationer de vantrivs i då de i sådana fall måste acceptera att den tid och de känslor de investerat har varit förgäves. Mannen är däremot mycket friare i förhållandet till kvinnan eftersom han inte har investerat i henne och alltså inte bundit sig till henne. Detta är helt enligt normen, enligt som vad som ses som normalt beteende i en relation. En norm vars konsekvens alltså blir att kvinnor binds till män samtidigt som män hamnar i maktposition över dem. Det obehagliga med detta är att ju närmare man tittar desto mer börjar gränserna mellan en vanlig och sund relation och en destruktiv att suddas ut. Eftersom även normativa relationer förutsätter kvinnans förminskning betyder det att tvåsamma normativa relationer i viss mån alltid är destruktiva för kvinnor. 

Kvinnans ekonomiska och känslomässiga underordning samt mannens makt och överordning grundar sig alltså i den norm vi har för hur tvåsamma heterorelationer ska fungera och vilka roller mannen respektive kvinnan har inom dem. Det betyder att kvinnans frigörelse faktiskt måste börja i hemmet. Med att kvinnor får rätt till heltidsarbete och tid för egna intressen. Med att män investerar tid och känslor i relationen både i form av hushållsarbete och barnledighet, och genom att intressera sig för sin partner. Med att sluta uppfostra barn till att leva efter de här normerna och förhindra att ytterligare generationer faller i samma fällor.

Det privata blir aldrig något annat än politik.

Publicerat i Åsiktsmaskinen, Feminism | Lämna en kommentar

Dagens arbete

Idag fick vi ny inspiration och ny uppgift.

20121106-232820.jpg

20121106-232843.jpg
Bytte till:

20121106-232918.jpg
Tecknar och undersöker

20121106-232933.jpg
Komposition

20121106-233003.jpg
En början

20121106-233239.jpg

Så mycket mer behövs inte.

Publicerat i Konst, Processer, Steneby | Lämna en kommentar

Gårdagens arbete

20121106-092537.jpg
Detta var alltså gårdagens ingång.

20121106-092823.jpg

20121106-092855.jpg

20121106-092921.jpg
Färg som faller. Regnar och ibland attackerar tyget. Oplanerat och slumpmässigt.

20121106-093036.jpg

20121106-093109.jpg

20121106-093140.jpg
Brodera från baksidan så man inte kan se och inte styra/kontrollera.

Publicerat i Konst, Processer, Steneby | Lämna en kommentar

Stygn

Hemkommen från lov. Ska skriva mer om det ikväll hoppas jag, om jag får tid. Men nu i skolen igen, och igång. Den här veckan har vi broderi med Jennie McMillen. Visste nog inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Har en bild av broderi att det är så himla tråkigt. Blommor och blad. Stygn. Tjocka trådar. Klumpigt och handgjort. Bilder och figurativt och platt och tvådimensionellt och allt sånt där som jag känner ett innerligt ointresse för.

Så visar hon det här:

Såld på en sekund. Jag menar, jag kan alltså skulptera med tråd? Detta är ju magiskt. Det här vill jag jobba i massor. Hundra idéer att utforska.

Dessutom behöver inte saker vara tråkiga för att de är tvådimensionella.

Andrea Dezsö

;

Kazuyo Nomura

Idag fick vi får första uppgift för veckan. Jag ska jobba med det här:

20121105-132601.jpg

Hittills har dock dagen bestått av att rädda mitt arbetsbord från detta sorgliga tillstånd:

20121105-132710.jpg

Till någon slags renhet:

20121105-132802.jpg

Det är något nödvändigt i att städa upp gamla projekt. Gå igenom skisser, sortera, avsluta. Bereda väg för nya äventyr.
Passade även på att sätta upp dessa tjusiga vykort med konstmotiv som jag under lovet köpte på Nationalmuseum resp. Röhsska muséet. Man ska ju omge sig med inspiration!

20121105-133005.jpg

Sånt som får en att fundera över vad som är konst egentligen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att ge upp

Känns som att jag är väldigt nära den punkten då jag totalt ger upp på det här samhället. Att fortsätta bry sig känns menligslöst. Allt jag läser och hör just nu pekar mot ett enda håll: Ökad rasism och främlingfientlighet. Ökad kvinnofientlighet. Fortsatt utraderande av det gemensamma. Nedmontering av välfärden. Ideologiernas död.

Ja, jag läser sjukt bra och hoppfulla saker. Ideologisk utveckling, vettiga förslag och så vidare. Alltid på nån jävla kultursida, i en bloggpost, en krönika. Aldrig från dem som har makt. Därifrån är det ett samstämmigt budskap om att vi ska låta allt gå åt helvete.

Så nej, realistiskt sett så tror jag inte på att vi kan rädda det här. Tror inte på 2014. Tror inte på ”ut med rasisterna in med feministerna”. Tror inte på att vända det här sjunkande skeppet.

Så vad fan tror jag på då?

Jag tror att det går åt fanders nu. På riktigt. Att vi står inför ett slags nytt 30-tal, där vi snart kommer att leva med tvångsåtgärder mot invandrare, ökade krav och segregation. Där kvinnor rättigheter prioriteras bort. Slutet på välfärden leder till att människor ser till eget hus. Solidariteten utraderas, inte bara från det politiska vokabuläret utan som begrepp i stort. Lägg till detta att EU/EMU inom kort kraschar, att vi står inför en jävligt stor ekonomisk kris i Sverige, att kapitalismen är så pass långt dragen att vi snart faller över kanten ner i avgrunden.

Och ja, någonstans här finns väl också mitt hopp. För nej, ingen liten reform eller pragmatism är nog för att rädda oss. Vi behöver folklig resning, vi behöver ideologisk grundad politik. Att SD går framåt så mycket som de gör är i sig ett bevis för att människor i stort faktiskt känner ett stort sug efter ideologiskt grundad politik. Det är i grunden en hoppfull tanke, även om det är helt fel ideologier som vinner framsteg just nu.
Den här typen av resning och radikala förslag kan i princip bara födas hur total jävla hopplöshet. Sålänge människor i stort tillåts leva sina bekväma liv, sålänge de inte påverkas av orättvisor och misär, så förstår de inte behovet av radikal förändring.

Därför känns det mest vettiga just nu att skita i allt. Att sluta försöka påverka människor i min omgivning till att tycka och handla bättre. Sluta skriva. Sluta sprida mina värderingar. Istället vänta tills människor är såpass desperata att de faktiskt är mottagliga. Medan jag väntar kan jag istället ägna mig åt att utbilda mig, utveckla mina ideologiska tankar, formulera vettiga politiska förslag. Diskutera med människor som tycker som jag, stötta varandra i vårt politiska utanförskap. Förbereda oss, bygga kampenheter.

Vänta på revolutionen.

 

(Men om någon på allvar tror jag att jag kommer kunna hålla tyst om vad jag tänker och tycker; hoppas inte för mycket)

Publicerat i Åsiktsmaskinen | Lämna en kommentar

Aborter och makt

Läste denna text på temat ”makten våldtäksmän har över kvinnor som inte för göra abort”. Den går i korthet ut på att beskriva olika maktmedel som en våldtäksman får över sitt offer om hon blir gravid vid våldtäkten. Allt från att hon måste ta ställning till huruvida hon vill behålla barnet till statistik över hur många delstater i USA (31 av 50) som inte har några restriktioner mot att våldtäksmän ansäker om vårdnad för sin barn.

Vad som är så extremt viktigt att komma ihåg när man pratar om aborter i dessa termer är att dessa maktmedel inte är unika för väldtäksmän. De är gemensamma för alla män som gör kvinnor gravida, oavsett hur detta gick till. Även om jag har frivilligt sex med min kille och glömde använda preventivmedel eller det inte fungerade av olika orsaker och blir gravid så ger det honom exakt samma maktmedel. Det enda skyddet mot dessa maktmedel är att fri abort är ett lättillgänligt val för alla kvinnor, och att detta val anses vara hennes ensak och ett beslut hon bör fatta utan påverkan från mannen.

I ett samhälle där abort inte är fri behöver inte fadern till mitt barn vara min våldtäksman för att kunna tvinga mig att bära ett barn mot min vilja. Han behöver inte ha haft sex med mig mot min vlja för att bestämma att detta barn sedan ska finnas kvar i mitt liv. Han behöver inte tvinga sig på mig för att sedan tillskansa sig en plats i mitt liv under barnets hela uppväxt.

Vi får aldrig reducera abortfrågan till att handla om våldtäkter. Abort handlar inte om kvinnors frihet från män som begått våld på dem. Det handlar om kvinnors frihet från alla män. Varken mer eller mindre.

Publicerat i Åsiktsmaskinen, Feminism | Lämna en kommentar