emotionella investeringar, ofrihet och makt.

Har på senare tid haft fler diskussioner med olika manliga vänner om skillnaden i hur män och kvinnor umgås. Framför allt sedan jag läste ”Med uppenbar känsla för stil”, som handlar just om manlighet och tar upp hur män umgås, eller inte umgås, med varandra.
Slog mig till exempel igår hur sällan jag faktiskt GÖR något när jag umgås med mina vänner. För ett par veckor sedan var jag och en av mina bästa kompisar på bio. Jag tror det var första gången i livet som vi två faktiskt gjorde något som inte var ta en promenad, ta en fika, käka middag ihop. Som inte var att enbart ses, umgås och prata med varandra.
Män å andra sidan verkar mycket oftare behöva något intresse att samlas kring. Saker som fotboll/sport, tv-spel eller olika andra nördintressen. När män umgås verkar det i princip alltid handla om att ses och göra saker ihop, och nästan aldrig om att ses bara för att träffas och umgås med varandra. Kan t.ex. inte komma ihåg en enda gång då mina förra kille bjöd hem en killpolare bara för att sitta och snacka. Och då var vi ihop i nästan fem år.

När vi sedan idag hade en diskussion om hur det är att hoppa av en utbildning, som jag liknade mycket med att göra slut, samtidigt som jag börjat bläddra i ”Pins Charles känsla” av Liv Strömquist där det första temat handlar om hur män konsekvent är emotionellt otillgängliga i relationer med kvinnor… Så klickade något.

Vad det handlar om är emotionella investeringar, och vem som gör dem. När kvinnor bygger relationer så gör vi det genom att intressera oss för andra. Vi gör känslomässiga investeringar. Vi frågar dem hur de mår, vad de känner, vad de gjort på sistone. Investeringen ger tillbaka i form av att en annan människa intresserar sig för oss, genom nära och personliga band till andra människor, genom den trygghet och det skyddsnät man får när man har dessa band.
Män däremot bygger relationer genom att investera i sig själva. De investerar i sina egna intressen, vare sig det handlar om tv-spel, sport eller annat. När man umgås gör man det för att utveckla sitt intresse och därmed sig själv. Det gör också att mäns investeringar betalar tillbaka på ett helt annat sätt, nämligen i att man hela tiden stärker sig själv.

Gissa då vad som händer när män och kvinnor ska försöka leva ihop i en relation. Jo, kvinnan kommer konsekvent att intressera sig för mannen. Hon kommer vilja veta hur han mår, vad han gör, vad han känner. Mannen däremot, intresserar sig för sig själv. Och vill mycket gärna prata om sina intressen, vad han sysslar med och hur han mår. Detta leder till att i en typisk heteronormativ och monogam relation kommer alla investeringar som görs i relationen i princip enbart tillfalla mannen.
Och detta gäller inte bara känslor och umgänge. Även sådana saker som att kvinnor tar på sig hushållsuppgifter därför att hon är villig att investera sin tid och energi i relationen spelar in i att män får mer tid till sina egna intressen och till att ytterligare utveckla sig själva. När vi dessutom tar med i beräkningen att en förutsättning för kvinnors investeringar är att de arbetar deltid eller försakar sin ekonomiska ställning så ser vi ännu tydligare vilka konsekvenser detta får i förlängningen.

Inte nog med att kvinnor alltså uppmuntras att offra sin ekonomiska frihet för att lättare kunna investera i sin relation. De emotionella uppoffringarna är minst lika stora. Att vara emotionellt tillgänglig för andra är att göra sig beroende av dem, eftersom man knyts till människor genom de känslor man investerar i dem. Ju mer kvinnor investerar i män, desto hårdare knutna blir vi till dem. Ju mer vi uppoffrat i form av egentid och arbetade timmar, desto hårdare sitter vi fast i relationen. Män kan istället, genom att undvika att investera sig själva i kvinnor, bibehålla sitt oberoende. Genom att istället styra relationen mot sina egna intressen, sin egen tid och sig själv ser mannen till att förbli fri och obunden även i en relation som innehåller äktenskap och barn.

Kvinnans villighet att investera i mannen i kombination med mannens villighet att investera i sig själv leder ofrånkomligen till en relation som bygger på att kvinnan som person hela tiden förminskas.

Kvinnors känslomässiga investeringar är med andra ord något som gör dem ofria i förhållande till män. Detta betyder i sin tur att mäns generella ovilja att vara emotionellt tillgängliga för kvinnor är ett maktmedel. 

När en kvinna ställs inför att förhållandet ska ta slut så har hon i de allra flesta fall en känslomässig investering i relationen som vida överstiger mannens. Det betyder att kvinnor får mycket svårare att avsluta relationer de vantrivs i då de i sådana fall måste acceptera att den tid och de känslor de investerat har varit förgäves. Mannen är däremot mycket friare i förhållandet till kvinnan eftersom han inte har investerat i henne och alltså inte bundit sig till henne. Detta är helt enligt normen, enligt som vad som ses som normalt beteende i en relation. En norm vars konsekvens alltså blir att kvinnor binds till män samtidigt som män hamnar i maktposition över dem. Det obehagliga med detta är att ju närmare man tittar desto mer börjar gränserna mellan en vanlig och sund relation och en destruktiv att suddas ut. Eftersom även normativa relationer förutsätter kvinnans förminskning betyder det att tvåsamma normativa relationer i viss mån alltid är destruktiva för kvinnor. 

Kvinnans ekonomiska och känslomässiga underordning samt mannens makt och överordning grundar sig alltså i den norm vi har för hur tvåsamma heterorelationer ska fungera och vilka roller mannen respektive kvinnan har inom dem. Det betyder att kvinnans frigörelse faktiskt måste börja i hemmet. Med att kvinnor får rätt till heltidsarbete och tid för egna intressen. Med att män investerar tid och känslor i relationen både i form av hushållsarbete och barnledighet, och genom att intressera sig för sin partner. Med att sluta uppfostra barn till att leva efter de här normerna och förhindra att ytterligare generationer faller i samma fällor.

Det privata blir aldrig något annat än politik.

Det här inlägget postades i Åsiktsmaskinen, Feminism. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s