Stygn

Hemkommen från lov. Ska skriva mer om det ikväll hoppas jag, om jag får tid. Men nu i skolen igen, och igång. Den här veckan har vi broderi med Jennie McMillen. Visste nog inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Har en bild av broderi att det är så himla tråkigt. Blommor och blad. Stygn. Tjocka trådar. Klumpigt och handgjort. Bilder och figurativt och platt och tvådimensionellt och allt sånt där som jag känner ett innerligt ointresse för.

Så visar hon det här:

Såld på en sekund. Jag menar, jag kan alltså skulptera med tråd? Detta är ju magiskt. Det här vill jag jobba i massor. Hundra idéer att utforska.

Dessutom behöver inte saker vara tråkiga för att de är tvådimensionella.

Andrea Dezsö

;

Kazuyo Nomura

Idag fick vi får första uppgift för veckan. Jag ska jobba med det här:

20121105-132601.jpg

Hittills har dock dagen bestått av att rädda mitt arbetsbord från detta sorgliga tillstånd:

20121105-132710.jpg

Till någon slags renhet:

20121105-132802.jpg

Det är något nödvändigt i att städa upp gamla projekt. Gå igenom skisser, sortera, avsluta. Bereda väg för nya äventyr.
Passade även på att sätta upp dessa tjusiga vykort med konstmotiv som jag under lovet köpte på Nationalmuseum resp. Röhsska muséet. Man ska ju omge sig med inspiration!

20121105-133005.jpg

Sånt som får en att fundera över vad som är konst egentligen.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att ge upp

Känns som att jag är väldigt nära den punkten då jag totalt ger upp på det här samhället. Att fortsätta bry sig känns menligslöst. Allt jag läser och hör just nu pekar mot ett enda håll: Ökad rasism och främlingfientlighet. Ökad kvinnofientlighet. Fortsatt utraderande av det gemensamma. Nedmontering av välfärden. Ideologiernas död.

Ja, jag läser sjukt bra och hoppfulla saker. Ideologisk utveckling, vettiga förslag och så vidare. Alltid på nån jävla kultursida, i en bloggpost, en krönika. Aldrig från dem som har makt. Därifrån är det ett samstämmigt budskap om att vi ska låta allt gå åt helvete.

Så nej, realistiskt sett så tror jag inte på att vi kan rädda det här. Tror inte på 2014. Tror inte på ”ut med rasisterna in med feministerna”. Tror inte på att vända det här sjunkande skeppet.

Så vad fan tror jag på då?

Jag tror att det går åt fanders nu. På riktigt. Att vi står inför ett slags nytt 30-tal, där vi snart kommer att leva med tvångsåtgärder mot invandrare, ökade krav och segregation. Där kvinnor rättigheter prioriteras bort. Slutet på välfärden leder till att människor ser till eget hus. Solidariteten utraderas, inte bara från det politiska vokabuläret utan som begrepp i stort. Lägg till detta att EU/EMU inom kort kraschar, att vi står inför en jävligt stor ekonomisk kris i Sverige, att kapitalismen är så pass långt dragen att vi snart faller över kanten ner i avgrunden.

Och ja, någonstans här finns väl också mitt hopp. För nej, ingen liten reform eller pragmatism är nog för att rädda oss. Vi behöver folklig resning, vi behöver ideologisk grundad politik. Att SD går framåt så mycket som de gör är i sig ett bevis för att människor i stort faktiskt känner ett stort sug efter ideologiskt grundad politik. Det är i grunden en hoppfull tanke, även om det är helt fel ideologier som vinner framsteg just nu.
Den här typen av resning och radikala förslag kan i princip bara födas hur total jävla hopplöshet. Sålänge människor i stort tillåts leva sina bekväma liv, sålänge de inte påverkas av orättvisor och misär, så förstår de inte behovet av radikal förändring.

Därför känns det mest vettiga just nu att skita i allt. Att sluta försöka påverka människor i min omgivning till att tycka och handla bättre. Sluta skriva. Sluta sprida mina värderingar. Istället vänta tills människor är såpass desperata att de faktiskt är mottagliga. Medan jag väntar kan jag istället ägna mig åt att utbilda mig, utveckla mina ideologiska tankar, formulera vettiga politiska förslag. Diskutera med människor som tycker som jag, stötta varandra i vårt politiska utanförskap. Förbereda oss, bygga kampenheter.

Vänta på revolutionen.

 

(Men om någon på allvar tror jag att jag kommer kunna hålla tyst om vad jag tänker och tycker; hoppas inte för mycket)

Publicerat i Åsiktsmaskinen | Lämna en kommentar

Aborter och makt

Läste denna text på temat ”makten våldtäksmän har över kvinnor som inte för göra abort”. Den går i korthet ut på att beskriva olika maktmedel som en våldtäksman får över sitt offer om hon blir gravid vid våldtäkten. Allt från att hon måste ta ställning till huruvida hon vill behålla barnet till statistik över hur många delstater i USA (31 av 50) som inte har några restriktioner mot att våldtäksmän ansäker om vårdnad för sin barn.

Vad som är så extremt viktigt att komma ihåg när man pratar om aborter i dessa termer är att dessa maktmedel inte är unika för väldtäksmän. De är gemensamma för alla män som gör kvinnor gravida, oavsett hur detta gick till. Även om jag har frivilligt sex med min kille och glömde använda preventivmedel eller det inte fungerade av olika orsaker och blir gravid så ger det honom exakt samma maktmedel. Det enda skyddet mot dessa maktmedel är att fri abort är ett lättillgänligt val för alla kvinnor, och att detta val anses vara hennes ensak och ett beslut hon bör fatta utan påverkan från mannen.

I ett samhälle där abort inte är fri behöver inte fadern till mitt barn vara min våldtäksman för att kunna tvinga mig att bära ett barn mot min vilja. Han behöver inte ha haft sex med mig mot min vlja för att bestämma att detta barn sedan ska finnas kvar i mitt liv. Han behöver inte tvinga sig på mig för att sedan tillskansa sig en plats i mitt liv under barnets hela uppväxt.

Vi får aldrig reducera abortfrågan till att handla om våldtäkter. Abort handlar inte om kvinnors frihet från män som begått våld på dem. Det handlar om kvinnors frihet från alla män. Varken mer eller mindre.

Publicerat i Åsiktsmaskinen, Feminism | Lämna en kommentar

Mot salongerna

Tänk hur fort saker kan gå. För två år sen kunde jag knappt hålla i en penna. Hade aldrig tecknat kroki. Visste ingenting om färger eller hur man skulpterar eller nånting annat av det som jag idag tycker är så självklart.

Den här veckan har jag jobbat med min ansökan till Vårsalongen på Liljevalchs. Om vi en sekund bortser från hela processen i att besluta sig för att man har något man vill ställa ut, föreställa sig det i en utsätllningssituation, prissätta det och helt vara tvungen att planera för att man faktiskt kan bli antagen trots att man inte vågar tro att man ska det… Så gör en sådan ansökning något med en. Helt plötsligt märker jag saker om mig själv. Hur jag tänker. Hur jag formulerar mig. Att jag har ett konstnärsskap, bara en sån sak. Att jag inte bara vet hur och att man gör konst, jag vet vad för typ av konst jag vill göra och hur jag vill jobba. Har helt plötsligt nyckelord. Slump. Tredimensionellt. Geometri. Strukturer. Saker som går igen. Saker jag känner igen. Som jag tycker om och vill utforska. Att mer och mer börja skita i alla konventioner jag har om vad jag borde kunna syssla med och istället känna att jag utvecklar något som är jag. En person. Ett uttryck.

Även gentemot den konst jag möter. Hur jag trevande börjar försöka besvara alla frågor man ställs inför. Varför man gör konst. Vad är konst? Vem gör konst, och i vilket syfte? Hur man känner igen bra konst, vad jag tycker är bra konst.

Ja, jag är extremt glad över den här skolan. Över var jag hamnat, vilka möjligheter jag har, vad jag gör och vad jag är. Det har definitivt varit ett steg i rätt riktning. Bitarna faller på plats, en efter en.

Det här är vad jag sökte till salongen med:

 


 


Publicerat i Konst, Livet, Steneby | Lämna en kommentar

Slutkamp

Oj vilken körig vecka jag har. Sista vävveckan och vi avslutar våra projekt. Har stångat mig blodig kan jag säga… Har så lite lite kvar, men kommer nog inte bli klar tills imorgon. Eller vi får se.

Här är lite bilder från de senaste dagarna/veckorna i alla fall.

20121011-182937.jpg

20121011-182957.jpg

20121011-183026.jpg

20121011-183041.jpg

20121011-183057.jpg

20121011-183122.jpg

20121011-183330.jpg

20121011-183353.jpg

20121011-183412.jpg

20121011-183425.jpg

20121011-183455.jpg

Publicerat i Konst, Steneby | 1 kommentar

Verka i vakuum

Ibland ifrågasätter jag verkligen vad jag håller på med egentligen.

Jag menar, jag pluggar konst. Och nä, det är väl inte det egentligen. Jag menar, jag är rätt klar över hur jag känner med konst. Att jag tycker att konst och kultur att skitviktigt för samhället. Att konst har ett egetvärde. Att ett konstverk inte måste tvinga dig att omvärdera livet politiken och samhället för att få existensberättigande.

Men ändå. Det jag jobbar med just nu t.ex.. Jag väver massa fyrkanter i ståltråd som jag klipper upp och skulpterar med. Det har absolut inget syfte eller ”mening” i den bemärkelse som man kanske tänker att konst ska ha. Jag tänker inte så mycket, vill inte gestalta något speciellt. Vill bara se hur det blir. Vill bara göra det för att jag inte gjort det förut, för att jag vill förstå materialet, förstå teknikerna. Det är inte poänglöst, men… Jag har svårt att förstå hur det jag gör kan ha betydelse för någon annan. Samtidigt som jag på ett plan verkligen tycker att det är häftigt och blir bra och är intressant, men på nåt sätt bara för mig och kanske för några kulturtant

Konkret: Om jag lägger upp en bild på facebook av någon målning jag gjort, typ stilleben eller självporträtt eller något annat klassiskt, då får jag oftast några likes och kommentarer om att det var fint. Fin målning. Ser ut som ett foto. Whatever. Det är trevligt, jag gillar att måla och gillar mina målningar. Tycker oftast de blir väldigt bra. Men måleri kanske inte det jag ser som min konstform? Inte det jag ser mig själv ställa ut i framtiden.
Men lägger jag upp ett foto på några av mina textilexperiment som knappt ens går att läsa som textil, som bara är konstiga former utan mening eller mål, då tvivlar jag på att jag får den typen av uppmärksamhet eller uppskattning. Trots att jag ser det som mycket mer ”jag”, som mycket mer ”eget” i den mån man kan äga en idé.

Det är inte det att jag hänger upp min egen eller verkets betydelse på den bekräftelse jag får från andra. Men någonstans vill jag ju göra konst som går att förstå. Som känns relevant för andra, och inte bara någon kulturelit. Seriöst skule det vara så himla najs om jag la upp just en sån bild och det vällde in kommentarer om att det var nåt coolt eller häftigt, att folk blev inspirerade, eller vad som helst.
För mig är konst så himla mycket kommunikation. Och nånstans håller jag ju på med det därför att jag vill kommunicera. Vill nå ut med mina verk och mina idéer. Konst som inte når någon publik är meningslös, för den har ingen att kommunicera med och kan heller inte förmedla något. Så ja, publiken är viktig för mig.

Frågan är hur man gör konst som känns relevant och intressant att producera, både för en själv och för sin publik.

Publicerat i Konst, Steneby | 2 kommentarer

Projektuppdatering

Etapp ett i mitt konstprojekt är äntligen klart. Då vi hade teckningsvecka förra veckan kom det av sig lite, men nu börjar det komma nånvart.

Igår satte jag upp och började väva i en ram

20120924-161025.jpg

Att väva i metall är typ en historia för sig. Kräver handkraft och oböjlig vilja. Men sen går det fort, redan idag var jag klar för att klippa ut.

20120924-161301.jpg

Nu ligger det ett djur här och sprattlar och väntar på att få komma till liv.

20120924-161530.jpg

Publicerat i Design, Konst, Steneby | Lämna en kommentar