Mot salongerna

Tänk hur fort saker kan gå. För två år sen kunde jag knappt hålla i en penna. Hade aldrig tecknat kroki. Visste ingenting om färger eller hur man skulpterar eller nånting annat av det som jag idag tycker är så självklart.

Den här veckan har jag jobbat med min ansökan till Vårsalongen på Liljevalchs. Om vi en sekund bortser från hela processen i att besluta sig för att man har något man vill ställa ut, föreställa sig det i en utsätllningssituation, prissätta det och helt vara tvungen att planera för att man faktiskt kan bli antagen trots att man inte vågar tro att man ska det… Så gör en sådan ansökning något med en. Helt plötsligt märker jag saker om mig själv. Hur jag tänker. Hur jag formulerar mig. Att jag har ett konstnärsskap, bara en sån sak. Att jag inte bara vet hur och att man gör konst, jag vet vad för typ av konst jag vill göra och hur jag vill jobba. Har helt plötsligt nyckelord. Slump. Tredimensionellt. Geometri. Strukturer. Saker som går igen. Saker jag känner igen. Som jag tycker om och vill utforska. Att mer och mer börja skita i alla konventioner jag har om vad jag borde kunna syssla med och istället känna att jag utvecklar något som är jag. En person. Ett uttryck.

Även gentemot den konst jag möter. Hur jag trevande börjar försöka besvara alla frågor man ställs inför. Varför man gör konst. Vad är konst? Vem gör konst, och i vilket syfte? Hur man känner igen bra konst, vad jag tycker är bra konst.

Ja, jag är extremt glad över den här skolan. Över var jag hamnat, vilka möjligheter jag har, vad jag gör och vad jag är. Det har definitivt varit ett steg i rätt riktning. Bitarna faller på plats, en efter en.

Det här är vad jag sökte till salongen med:

 


 


Publicerat i Konst, Livet, Steneby | Lämna en kommentar

Slutkamp

Oj vilken körig vecka jag har. Sista vävveckan och vi avslutar våra projekt. Har stångat mig blodig kan jag säga… Har så lite lite kvar, men kommer nog inte bli klar tills imorgon. Eller vi får se.

Här är lite bilder från de senaste dagarna/veckorna i alla fall.

20121011-182937.jpg

20121011-182957.jpg

20121011-183026.jpg

20121011-183041.jpg

20121011-183057.jpg

20121011-183122.jpg

20121011-183330.jpg

20121011-183353.jpg

20121011-183412.jpg

20121011-183425.jpg

20121011-183455.jpg

Publicerat i Konst, Steneby | 1 kommentar

Verka i vakuum

Ibland ifrågasätter jag verkligen vad jag håller på med egentligen.

Jag menar, jag pluggar konst. Och nä, det är väl inte det egentligen. Jag menar, jag är rätt klar över hur jag känner med konst. Att jag tycker att konst och kultur att skitviktigt för samhället. Att konst har ett egetvärde. Att ett konstverk inte måste tvinga dig att omvärdera livet politiken och samhället för att få existensberättigande.

Men ändå. Det jag jobbar med just nu t.ex.. Jag väver massa fyrkanter i ståltråd som jag klipper upp och skulpterar med. Det har absolut inget syfte eller ”mening” i den bemärkelse som man kanske tänker att konst ska ha. Jag tänker inte så mycket, vill inte gestalta något speciellt. Vill bara se hur det blir. Vill bara göra det för att jag inte gjort det förut, för att jag vill förstå materialet, förstå teknikerna. Det är inte poänglöst, men… Jag har svårt att förstå hur det jag gör kan ha betydelse för någon annan. Samtidigt som jag på ett plan verkligen tycker att det är häftigt och blir bra och är intressant, men på nåt sätt bara för mig och kanske för några kulturtant

Konkret: Om jag lägger upp en bild på facebook av någon målning jag gjort, typ stilleben eller självporträtt eller något annat klassiskt, då får jag oftast några likes och kommentarer om att det var fint. Fin målning. Ser ut som ett foto. Whatever. Det är trevligt, jag gillar att måla och gillar mina målningar. Tycker oftast de blir väldigt bra. Men måleri kanske inte det jag ser som min konstform? Inte det jag ser mig själv ställa ut i framtiden.
Men lägger jag upp ett foto på några av mina textilexperiment som knappt ens går att läsa som textil, som bara är konstiga former utan mening eller mål, då tvivlar jag på att jag får den typen av uppmärksamhet eller uppskattning. Trots att jag ser det som mycket mer ”jag”, som mycket mer ”eget” i den mån man kan äga en idé.

Det är inte det att jag hänger upp min egen eller verkets betydelse på den bekräftelse jag får från andra. Men någonstans vill jag ju göra konst som går att förstå. Som känns relevant för andra, och inte bara någon kulturelit. Seriöst skule det vara så himla najs om jag la upp just en sån bild och det vällde in kommentarer om att det var nåt coolt eller häftigt, att folk blev inspirerade, eller vad som helst.
För mig är konst så himla mycket kommunikation. Och nånstans håller jag ju på med det därför att jag vill kommunicera. Vill nå ut med mina verk och mina idéer. Konst som inte når någon publik är meningslös, för den har ingen att kommunicera med och kan heller inte förmedla något. Så ja, publiken är viktig för mig.

Frågan är hur man gör konst som känns relevant och intressant att producera, både för en själv och för sin publik.

Publicerat i Konst, Steneby | 2 kommentarer

Projektuppdatering

Etapp ett i mitt konstprojekt är äntligen klart. Då vi hade teckningsvecka förra veckan kom det av sig lite, men nu börjar det komma nånvart.

Igår satte jag upp och började väva i en ram

20120924-161025.jpg

Att väva i metall är typ en historia för sig. Kräver handkraft och oböjlig vilja. Men sen går det fort, redan idag var jag klar för att klippa ut.

20120924-161301.jpg

Nu ligger det ett djur här och sprattlar och väntar på att få komma till liv.

20120924-161530.jpg

Publicerat i Design, Konst, Steneby | Lämna en kommentar

En liten lektion i maktstrukturer, separatism och problematiserande av rosa gym

Igår blev jag på facebook pingad en länk till en nystartad gym i Stockholm,; Rosa Skrot. Det är ett gym startat av fem kvinnor, för kvinnor med fokus på styrketräning och fria vikter. Det är även rosa, i alla fall i foajé och café. Detta är tydligen fruktansvärt. Färgen, alltså. Vild diskussion utbröt, och då jag bl.a. blev kallad knäppis och kvinnoförtryckare kan jag självfallet inte låta diskussionen lägga sig utan att ordentligt ha fått förklara exakt hur jag menade så att folk förhoppningsvis förstår. Och eftersom facebook inte direkt är forumet för blogginläggslånga kommentarer; voila! Blogg!

Till att börja med ska jag säga följande: Jag är självklart med på att det är ganska typiskt att ett kvinnogym är rosa och att det på ett sätt bidrar till att cementera en könsstereotyp. Självklart tycker jag att vi ska problematsera könrollerna. Men. Gör vi det? På allvar? Problematiserar könroller alltså, och speciellt i debatten om huruvida ett rosa gym är faministiskt. Nähä, det gör vi inte. Inte någonstans, i alla fall inte i den grad som vi borde. Däremot är vi för jävla duktiga på att problematisera kvinnor. Vad de gör, hur de gör det, och om de tillräckligt mycket lever upp till våra förväntningar om dem.

Innan den här diskussionen, hur många debatter har vi haft om gym som är blåmålade? Där vikterna är svarta och det spelas rockmusik i högtalarna? Där män och enbart män hänger i viktdelen och pumpar sig blåa till deras små linnen spricker? Låt mig gissa: cirka noll. När var senaste gången jag hörde någon gnälla på att män alltid gymmar på så manligt vis och att det måste bli ett slut på alla dessa män som bara bidrar till att förstärka en stereotyp! Oh wait, det har aldrig hänt!
De av mina killpolare som gymmar, styrkelyfter och käkar proteiner tills det rinner ur öronen får istället uppmuntran. Folk kommer till dem och frågar om tips och råd. De kan utan problem skryta om hur många kilo de tar i marklyft eller hur biffiga de blivit, utan att någon börjar sucka om att ”måste du alltid hålla på med dina mansgrejer”. För ni vet män. De är ju bara normala. Det som de gör, det är ju bara normalt och vanligt. Varför skulle någon tycka något om det?

Jag är så jävla trött på den här återkommande grejen att kvinnor alltid straffas vad de än gör. Här har vi alltså ett kvinnoföretag, startat av kvinnor för kvinnor för att kvinnor på ett bekvämt sätt ska kunna bli starka och lyfta tyngder. De erbjuder även klasser i bl.a. thaiboxning, som är en aggressiv våldsport (Oh wait, var det discodansen mina vänner valde att lyfta fram i diskussion? Nä, kan väl inte tänka mig…). Jag kan seriöst inte tänka på något mer feministiskt företag eller initiativ jag hört talas om i år. Ett företag som uppmuntrar tjejer att bryta mot normen och bli pumpade sparkmaskiner. De gör det dessutom i ett rosa gym! Ett gym som dessa kvinnor förmodligen formgett helt utifrån sina egna preferenser och intressen. De har gjort ett gym som de själva vill ha, för kvinnor som är som de! Kvinnomakt! Feminism! Men neeeej. För dessa kvinnor har ju fel smak! De har inte använt sin makt på ett sätt som behagar samhället i övrigt. För det ska de straffas och kritiseras. För kvinnor som inte lever upp till förväntningarna, såna kan man ju inte ha. Och så missar vi att återigen så är det kvinnor som ska lägga sitt eget tycke och smak åt sidan för att göra det samhället anser som lämpligt för en kvinna att göra. Samma samhälle som förmodligen spenderat goda tjugo år och lite till på att inpränta i dessa kvinnor att rosa är en jävla sweet färg för kvinnor.

Nä, det här är inte förtryck. Alls.

Detta bevisar en sak, och en sak endast, nämligen att vi fortfarande har en extremt dualistisk syn på könsroller. Allt ska vara antingen eller. Manligt eller kvinnligt. Och det bevisar hur mycket vi håller fast vid idén om kvinnan som en flexibel och anpassningsbar varelse som helst ska följa de krav och förväntningar som omgivningen ställer, medan män traskar vidare i livet okritiserade och med sina privilegier intakta. När var senaste gången en kille ombas dansa balett i rosa? Ja, den som vet kan ju snälla berätta för mig.

Man missar också att det här är ett gym som ritar sig mot kvinnor, samtidigt som ett företag enligt lag inte kan hindra män från att bli medlemma. Man missar den roll som färgen rosa spelar i att hålla detta gym separatistiskt och fritt från män så gott det bara går. Att det mycket väl kan ha varit ett medvetet val för att hålla män borta.

Vilket leder oss in på nästa punkt, vilket är just detta om separatism. I facebooktråden  skrev jag en kort förklaring vilka poänger jag anser att separatism har, nämligen den att man kommer bort från maktstrukturerna som automatiskt finns med när män och kvinnor umgås. Ja, det var i samband med det som jag blev kallad knäpp och kvinnoförtryckare, antagligen för att folk väl tror att jag tycker att män har makt över kvinnor, vilket är en förtryckande åsikt? Well, gissa vad? Det är inte en åsikt, det är ett faktum.

Jag ska nu, genom att använda mig själv som exempel, visa varför mäns makt över kvinnor håller kvinnor utestängda från manliga miljöer.
Jag har själv aldrig testat fria vikter. Fram tills att jag hörde om Rosa Skrot var jag osäker på om jag någonsin skulle våga. Och detta är av den enkla anledningen att jag upplever det som djupt obehagligt att umgås med män som jag inte känner i en miljö som är ”deras” och där de är i majoritet. Och ja, allt detta obehag har med makt att göra. Det är nämligen männens maktutövning jag oroar mig för. 

Mer konkret, så orar jag mig för följande: Att bli stirrad på på ett sexuellt eller objektifierande vis, att bli tilltalad när jag inte vill och hamna i konversationer jag inte kan ta mig ut ur, att bli tillrättavisad, ses som mindre värd/kompetent om jag behöver hjälp, få sexuella förslag, frågor om min ”pojkvän”, att inte bli respekterad för min person och den jag är. Allt det jag räknade upp är exempel på sexistiska mikroaggressioner som är en del i och ett exempel på mäns maktutövande.
En man som objektifierar mig gör det mot min vilja. Han frågar inte först. Han bara ställer sig och glor. Det sker eftersom han har bestämt det, en bestämmandemakt som han tar sig över mig. Samma sak med en man som kommer fram till mig medan jag t.ex. har hörlurar, är upptagen och håller mig för mig själv. Den mannen har valt att ignorera de signaler som jag sänder ut om att jag inte vill bli kontaktad eller tilltalad, och gör det ändå. Han bestämmer att vi ska prata, mot min vilja. Maktutövande.

Och ja, säkerligen kommer alla som inte upplevt den här typen av situationer gnälla om att jag borde säga ifrån, gå därifrån, säga att jag inte vill prata, att mannen ifråga ska sluta stirra. Det vill säga: jag, som kvinna, borde ändra mitt beteende. Känns det här igen? Att männen skulle kunna ändra på sig och respektera min vilja och, i de fall de inte vet vad jag vill, utgå från att jag INTE vill? Nämen i allsindar, hur skulle det se ut?
De glömmer också att kvinnor som säger ifrån när de möter sexistism riskerar ännu mer våld. Exempel kan hittas på twitterkontot EverydaySexism. Några exempel på vad kvinnor som säger ifrån möts av: mer sexism, trakasserier, offerbeskyllan (victim blaming), hot om våld, och värsta fall verkligt våld. Något som jag själv har otaliga upplevelser av, senast i somras då en man jag avvisade när jag väntade på nattbussen hem följde efter mig och aggressivt förklarade att han minsann var trevlig och att jag inte behövde vara så jävla otrevlig för han ville faktiskt bara prata. Okej, men jag ville inte! Men det var inte okej. Kollade mig omkring extra noga innan jag klev av bussen. 

Det här är fakta: om jag går ensam på en gata och möter en ensam man, så har han makt över mig. Det har ingenting att göra med om jag tycker det, om jag ”erkänt” makten, om jag beter mig som ett offer. Varje man jag möter på gatan har möjligheten att gå emot min vilja på de sätt jag beskrev ovan. Varje man har möjligheten att hämnas ett eventuellt avvisande enligt det som är beskrivet ovan. Och ja, han kanske fördöms av samhället efteråt. Kanske. Hjälper det mig där och då? Ger det mig mod att säga ifrån trots att jag vet att jag i värsta fall riskerar våld? Ibland. Ibland är det inte värt det.
Jag kan omöjligt veta hur en man jag inte känner kommer reagera när jag väljer att avvisa honom. Inte på ett gym, där han med största sannloikhet har ett enormt fysiskt övertag över mig om han går dit ofta. Där han efteråt kan springa på mig varje gång jag går dit. Med största sannolikhet är han en normal trevlig kille. Kanske är det värsta jag möter att han tycker jag är en  idoitbrud och låter mig vara. Men på grund av hur frekvent jag blivit utsatt för situationer där män inte respekterat mig, blivit agressiva, använt våld, så kan jag inte ta den risken. Istället måste jag riskminimera, för min egen säkerhets skull. För jag har faktiskt inte blivit våldtagen. Inte än. Och jag hoppas att det håller i sig. Så jag riskminimerar. Ignorera blickar. Svara trevligt på tilltal. Trycka tillbaka känslor av otillräcklighet och obehag. Numera så inövat att jag inte ens styr det själv, känner bara klumpen i magen, ”NEJ”-andetaget jag alltid bär längst ner i lungan, offerblicken som flackar.  Och det orkar jag helt enkelt inte göra.
Så jag går inte till viktdelen på gymmet. Jag går inte på body combaten, eller någon av de klasser som annonseras med en man på affischen. Jag undviker miljöer där män är i majoritet. Jag undviker till och med att göra manligt kodade saker, eftersom jag inte orkar med tanken på att eventuellt misslyckande alltid kommer att skyllas på mitt kön.
Det finns hundratals kvinnor som är som jag. Som inte vågar. Som inte orkar. Som tycker att det känns läskigt med tunga vikter. Men som tänker att ok, här är ett ställe där de kan hjälpa mig och inte kommer tycka att jag är kokrad som ställer frågor. Där jag slipper blickarna, kommentarerna, åsikterna. Och som dessutom är målat i min favoritfärg. Så himla bra. 

Så ja. Ser fram emot att flytta tillbaka till Stockholm, och mitt nya gymkort.

 

Jag vet att det kommer finnas människor som, hur många gånger jag än förklarar, tycker att mina upplevelser av sexuella trakasserier inte är nåt värda. Som tycker att jag borde skita i det, inte ta det så allvarligt, att jag är överkänslig, jag tappar räkningen på alla dumma grejer jag hört. Som tycker att jag ”förtrycker män” genom att vara rädd för dem och inte kan se att min rädsla grundar sig i det högst reella förtryck jag själv mött. Som tycker att jag ska leva efter deras idé om hur jag borde vara heller än att se till min egen säkerhet.
Vet ni vad. Om er åsikt om mig är att de ord som kommer ur min mun och som är grundade på upplevelser som jag haft i mitt liv är något som ni kan sätta er över, bestämma värdet av och veta bättre om än mig… Då behöver ni inte ha något med mig att göra. Alls. Någonsin. Ni kan spendera er nyvunna fritid med att reflektera över er kvinnosyn.

Publicerat i Åsiktsmaskinen, Feminism, Livet | 5 kommentarer

Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land

Såg Pär Ström-videon.

Skrek, grät, gick ut i skogen och sprang.

Jag är så jävla trött på den här skiten nu.

Det är dags att slå tillbaka.

Publicerat i Åsiktsmaskinen, Feminism | Lämna en kommentar

Vi avbryter politiksändningarna för en kulturnotis

Inatt, precis när jag skulle lägga mig, hörde jag plötsligt ljud mot rutan. Gick fram, tittade ut, tomt. Några minuter senare; mer ljud och nu är det definitivt någon som kastar sten på mitt fönster.
Blir rädd. Vet inte varför egentligen, men vågar överhuvudtaget i te resa mig från min plats utan kurar ihop mig mot väggen.
Efter ett tag upphör ljuden, förmodligen på grund av att en av dem som kastade hoppade upp och såg att de var vid fel lägenhet. Tog ändå flera timmar för mig att varva ner såpass att jag kunde sova.

När man så ska ha teckningslektion och rita självporträtt efter knappt fyra timmars sömn, då syns det!

20120917-140925.jpg
Nästan komiskt hur arg jag är på bilden, inte bara i ansiktet & utseendet, utan i själva linjerna som hastats dit med lagom aggression.

Som tur är kommer man ju över det efter ett tag. Då blir det bra igen.

20120917-141009.jpg

Publicerat i Konst, Livet, Ritat och tecknat, Steneby | Lämna en kommentar

Min politiska depression del 47851

Okej, och idag vaknar man till det här. Regeringen inför ettårsprogram i gymnasieskolan, kanske redan nästa år.

Det är sånt här som får en att vilja rulla ihop sig till en liten liten boll, krypa in under täcket och vänta på nästa istid.

Det är klasskrig. Varken mer eller mindre. Är det någon någonstans som inbillar sig att den här åtgärden hade ansetts rimlig om det gällt akademikerbarn i Stockholms innerstad? Även om det var dessa som föll ur systemet? Hade det verkligen ansetts vara en lösning att dessa barn fick ”jobb som kanske inte är lika kvalificerade eller lika välavlönade. Men det är bättre att de får en viss yrkesutbildning än att de bara hoppar av och slås ut.”

Inte ett ord om den misslyckade skolpolitiken. Inte ett ord om de resurser som skulle kunna tillföras för att dessa barn och ungdomar skulle få nå sin fulla potentian och lyckas med gymnasiet. Eller för delen om alternativa utbildningvägar som faktiskt leder till utbildning.

Det här är liksom det vi anses förtjäna. Vi kommer ju ändå aldrig bli något bättre, så varför anstränga sig? Påminner mig om den krönika jag läste för ett par veckor sedan där första kommentaren menar att:

”Det finns ingen anledning att oroa sig för att utbildningsnivån ska sjunka — inte i de samhällsklasser som är lämpade för samhällets intellektuella utmaningar. Tvärtom kommer den där att stiga, genom att undervisningen inte belastas av hämmande hänsyn till mindre begåvade elever som inte är ämnade för studier.”

Det här är det totala klassföraktet. Det här är den underliggande värderingen som, medvetet eller ej, genomsyrar den borgerliga regeringens skolpolitik, och politik i övrigt för den delen också. Precis som RUT ses som en skitbra väg in på arbetsmarknaden för invandrarkvinnor men aldrig som en vettig karriärväg för svenskar. När Nyamko Sabuni i gårdagen lördagsintervju gaggar om att konkurrensutsatt vård leder till bättre arbetsvillkor ignorerar hos iskallt vilka som sitter på makten över arbetsvillkoren i kommunala vårdbolag, vilka som hade kunnat förbättra dem.

Vi är redan underordnade, och där ska vi stanna. Genom låg utbildning ska vi effektivt hållas borta från ambitioner och drömmar, så att vi inte riskerar att genomgå klassresor och kanske sno ett jobb från ett akademikerbarn. Vi ska hindrar från att ställa krav, formulera åsikter och analysera politiska beslut. Utan bara vara en viljelös massa i händerna på staten och företagen.

Det ironiska är att liberaler och borgerliga är de som oftast pratar om varje människas potential, om individen och ”pursuit of happiness”. Sedan tar de raskt ifrån oss utbildningmöjligheter, vettiga arbetsvillkor, och välavlönade jobb.
Vilka är det som döms ut på kollektivistiska grunder? Vilka är det som tvingas in i situationer där staten äger ditt liv och din framtid? Dvs där den äganderättan inte ännu delegerats till företag och ”marknaden” där vi likt slavar bara kan hoppas på att nästa husbonde är en godhjärtad sådan.

Orka, orka, orka.

Publicerat i Åsiktsmaskinen | 1 kommentar

Hur behåller man hoppet

Skrev denna rant på facebook igår:

”Ursäkta blogg, MEN.
Läste GP:s ledare nedan och undrar bara: VAD är det som pågår i det här jävla landet? Detta ihop med veckans Uppdrag Granskning, att man läser på twitter om folk som blir inbjudna till SVT Debatt för att prata om hur ”lättkränkta” muslimer är, samt allt det ”vanliga” som bara pågår utan någon ens orkar reflektera över det längre. Vi är så jävla många som håller emot, som står upp för det som jag tycker är RÄTT, dvs antirasism/-sexism m.m. och ändå går det bara käpprät åt helvete. SD växer, främlingsfientlighet och rakt ut rasism sprider sig. Även svensk integrationsdebatt förs till största delen utifrån vad ”vi” ska göra åt ”dem”, förslagsvis så att ”de” inte blir ett problem för ”oss”. Som om de politiska lösningarna bara har ett värde när de leder till förbättringar för ”oss”/”svenskar”/vita! Vilket är en SJUK inställning.
Jag blir så jävla less och uppgiven, vad är det vi gör fel, hur ska vi kämpa och hur ska vi ORKA när vi inte vinner nånting alls?

När ska VI (dvs även jag) vita inse att de största problemet i Sverige, Europa, världen är våra egna rasistiska föreställningar om andra människor/folk/länder? Fatta att det är VI SOM HAR MAKTEN. Vi har privilegierna, vi sitter på pengarna, vapnen, på tolkningsföreträdena och allt annat. De som kan göra störst förändring är ju VI! Sluta skylla ifrån oss på ”muslimer i väst” eller ”kulturella skillnader” eller vadfan det nu är för skit som cirkulerar.

Istället skyller vi ifrån oss på de grupper som VI har marginaliserat, som VI tagit makten ifrån, som Vi har förtryckt, bombat, krigat mot, vägrat anställa, vägrat se i ögonen, beskyllt, dödat, bestulit på land och frihet. För tydligen är det DERAS ansvar att göra något åt oss trots allt detta.
Känns ärligt talat som att vi kommer allt närmare det som blir vår generations variant av judeförföljelsen, och det finns inte ett skit vi kan göra förutom att låta historien ha sin gång och försöka rädda det som räddas kan.”

Känns som en väldigt bra sammanfattning av hur jag känner just nu. Samma sak på alla fronter. Har hört så mycket skitsnack på senaste tiden om hur kvinnor får skylla sig själva och tips på vad vi borde göra för att bli av med förtrycket. Men det är inte ens vårt ansvar? Det är inte ens vi som sitter på den makten, som utövar förtrycket?

Giv mig styrka.

Publicerat i Åsiktsmaskinen | Lämna en kommentar

Nya projektet

Nu är vi igång på riktigt. Efter inledande provväv, som jag också ska visa bilder på, har vi fått ett fritt vävprojekt. Jag visste precis vad jag skulle göra.
Vi började med att göra kollage, eller ”moodboards” som det heter med mitt hatord.
Här är mitt:

20120912-140247.jpg

Mycket ståltråd, järn, metall samt luddiga trassliga garner i ull och mohair. Rostiga, ärgade, metalliska färger. Och så olika flätningar, bindningar som vinklar sig och bildar kantiga former.
Det hela bygger vidare på en skulptur som jag gjorde i våras där just flätade metallband i olika material möts i vinklade plan.

Kommer jobba med detta under det närmaste veckorna så får vi se hur det blir sen!

Publicerat i Konst, Steneby | Lämna en kommentar