Att ge upp

Känns som att jag är väldigt nära den punkten då jag totalt ger upp på det här samhället. Att fortsätta bry sig känns menligslöst. Allt jag läser och hör just nu pekar mot ett enda håll: Ökad rasism och främlingfientlighet. Ökad kvinnofientlighet. Fortsatt utraderande av det gemensamma. Nedmontering av välfärden. Ideologiernas död.

Ja, jag läser sjukt bra och hoppfulla saker. Ideologisk utveckling, vettiga förslag och så vidare. Alltid på nån jävla kultursida, i en bloggpost, en krönika. Aldrig från dem som har makt. Därifrån är det ett samstämmigt budskap om att vi ska låta allt gå åt helvete.

Så nej, realistiskt sett så tror jag inte på att vi kan rädda det här. Tror inte på 2014. Tror inte på ”ut med rasisterna in med feministerna”. Tror inte på att vända det här sjunkande skeppet.

Så vad fan tror jag på då?

Jag tror att det går åt fanders nu. På riktigt. Att vi står inför ett slags nytt 30-tal, där vi snart kommer att leva med tvångsåtgärder mot invandrare, ökade krav och segregation. Där kvinnor rättigheter prioriteras bort. Slutet på välfärden leder till att människor ser till eget hus. Solidariteten utraderas, inte bara från det politiska vokabuläret utan som begrepp i stort. Lägg till detta att EU/EMU inom kort kraschar, att vi står inför en jävligt stor ekonomisk kris i Sverige, att kapitalismen är så pass långt dragen att vi snart faller över kanten ner i avgrunden.

Och ja, någonstans här finns väl också mitt hopp. För nej, ingen liten reform eller pragmatism är nog för att rädda oss. Vi behöver folklig resning, vi behöver ideologisk grundad politik. Att SD går framåt så mycket som de gör är i sig ett bevis för att människor i stort faktiskt känner ett stort sug efter ideologiskt grundad politik. Det är i grunden en hoppfull tanke, även om det är helt fel ideologier som vinner framsteg just nu.
Den här typen av resning och radikala förslag kan i princip bara födas hur total jävla hopplöshet. Sålänge människor i stort tillåts leva sina bekväma liv, sålänge de inte påverkas av orättvisor och misär, så förstår de inte behovet av radikal förändring.

Därför känns det mest vettiga just nu att skita i allt. Att sluta försöka påverka människor i min omgivning till att tycka och handla bättre. Sluta skriva. Sluta sprida mina värderingar. Istället vänta tills människor är såpass desperata att de faktiskt är mottagliga. Medan jag väntar kan jag istället ägna mig åt att utbilda mig, utveckla mina ideologiska tankar, formulera vettiga politiska förslag. Diskutera med människor som tycker som jag, stötta varandra i vårt politiska utanförskap. Förbereda oss, bygga kampenheter.

Vänta på revolutionen.

 

(Men om någon på allvar tror jag att jag kommer kunna hålla tyst om vad jag tänker och tycker; hoppas inte för mycket)

Annonser
Det här inlägget postades i Åsiktsmaskinen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s