Min politiska depression del 47851

Okej, och idag vaknar man till det här. Regeringen inför ettårsprogram i gymnasieskolan, kanske redan nästa år.

Det är sånt här som får en att vilja rulla ihop sig till en liten liten boll, krypa in under täcket och vänta på nästa istid.

Det är klasskrig. Varken mer eller mindre. Är det någon någonstans som inbillar sig att den här åtgärden hade ansetts rimlig om det gällt akademikerbarn i Stockholms innerstad? Även om det var dessa som föll ur systemet? Hade det verkligen ansetts vara en lösning att dessa barn fick ”jobb som kanske inte är lika kvalificerade eller lika välavlönade. Men det är bättre att de får en viss yrkesutbildning än att de bara hoppar av och slås ut.”

Inte ett ord om den misslyckade skolpolitiken. Inte ett ord om de resurser som skulle kunna tillföras för att dessa barn och ungdomar skulle få nå sin fulla potentian och lyckas med gymnasiet. Eller för delen om alternativa utbildningvägar som faktiskt leder till utbildning.

Det här är liksom det vi anses förtjäna. Vi kommer ju ändå aldrig bli något bättre, så varför anstränga sig? Påminner mig om den krönika jag läste för ett par veckor sedan där första kommentaren menar att:

”Det finns ingen anledning att oroa sig för att utbildningsnivån ska sjunka — inte i de samhällsklasser som är lämpade för samhällets intellektuella utmaningar. Tvärtom kommer den där att stiga, genom att undervisningen inte belastas av hämmande hänsyn till mindre begåvade elever som inte är ämnade för studier.”

Det här är det totala klassföraktet. Det här är den underliggande värderingen som, medvetet eller ej, genomsyrar den borgerliga regeringens skolpolitik, och politik i övrigt för den delen också. Precis som RUT ses som en skitbra väg in på arbetsmarknaden för invandrarkvinnor men aldrig som en vettig karriärväg för svenskar. När Nyamko Sabuni i gårdagen lördagsintervju gaggar om att konkurrensutsatt vård leder till bättre arbetsvillkor ignorerar hos iskallt vilka som sitter på makten över arbetsvillkoren i kommunala vårdbolag, vilka som hade kunnat förbättra dem.

Vi är redan underordnade, och där ska vi stanna. Genom låg utbildning ska vi effektivt hållas borta från ambitioner och drömmar, så att vi inte riskerar att genomgå klassresor och kanske sno ett jobb från ett akademikerbarn. Vi ska hindrar från att ställa krav, formulera åsikter och analysera politiska beslut. Utan bara vara en viljelös massa i händerna på staten och företagen.

Det ironiska är att liberaler och borgerliga är de som oftast pratar om varje människas potential, om individen och ”pursuit of happiness”. Sedan tar de raskt ifrån oss utbildningmöjligheter, vettiga arbetsvillkor, och välavlönade jobb.
Vilka är det som döms ut på kollektivistiska grunder? Vilka är det som tvingas in i situationer där staten äger ditt liv och din framtid? Dvs där den äganderättan inte ännu delegerats till företag och ”marknaden” där vi likt slavar bara kan hoppas på att nästa husbonde är en godhjärtad sådan.

Orka, orka, orka.

Advertisements
Det här inlägget postades i Åsiktsmaskinen. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Min politiska depression del 47851

  1. Ping: Björklund har fått ännu en snilleblixt | Nemokrati

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s