Fantastiska djur och sån man blir när man är med dem

Som jag nämnt innan har jag kommit igång med ridning igen. Känns helt fantatiskt om jag sk vara ärlig. När jag var liten var jag en äkta häst-tjej. Tjatade om hästar jämt, skulle ha eget stall när jag blev stor. Föda upp hästar. Lärde mig rida på min fasters häst, och red sedan på ridskola i nästan tio år. Det var alltid veckans höjdpunkt, speciellt sista året då jag red två gånger i veckan och verkligen kände hur jag utvecklades.

Sen slutade jag. Abrupt. Började jobba på Ica. Skulle spara pengar. Sen rann tiden iväg och plötsligt hade det gått fyra år sen jag satt på en häst. En av de saker som gjorde mig gladast med att komma in på Steneby, förutom själva skolan, var att jag hittade ett stall i närheten. Att jag kunde börja rida igen.

När jag för två veckor sedan drog på mig mina gamla ridbyxor igen var det första gången på väldigt väldigt länge som jag tog på mig ett par tajta byxor som inte var arbetskläder. Hatar tajta byxor. Ändå var det som att komma hem. Ridbyxor är ju också generellt bekvämare än jeans, men ändå. Nånting i själva ritualen att ta på sig dem också antar jag. Att kliva i ridksor, dra på sig chaps och dra en gammal fleecetröja över huvudet. När jag gick mot bussen var det liksom ovant och välbekant på samma gång.

Man glömmer mycket om vad ridning är. Visst, det är samspel med ett djur, träning, något roligt. Men det är också att jobba hårt, lyfta tung och skita ner sig. Att inte vara rädd för jord eller hästbajs. Att bli svettig med klibbande hår under hjälmen. Och även allt ansvar, pondusen, att veta vad man håller på med. Hästar och stall har ju charmen att allt är lika vart man än kommer i princip. Har man en gång hållt på så räcker det att kliva in genom stalldörren och vips är man hemma. Man behöver inte tveka inför nånting, pondusen bara rinner tillbaka genom kroppen. De där halvtonsdjuren är precis så ofarliga och lydiga som de alltid varit, och när de inte är det så vet jag hur jag ska hantera det. Och likadant att rida också, fast man tror att så mycket faller bort. Första lektionen kändes nästan som den sista jag hade dessförinnan. Tillbaka är man på nolltid.

Och ja, jar har verkligen saknat det. Djuren och ridningen, ja det visste jag och längtade efter. Men den smutsiga, svettiga pondusfyllda Hanna, henne var en kärare återförening än jag trodde.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s