Att leta och att gneta

Jag är inte direkt känd för att vara ordningsam. Jag hatar att städa. Lägger ifrån mig saker där jag står utan att tänka. Organiserar aldrig. Har inga pärmar, eller tidningsammlare, bara högar med papper och saker.
Däremot är jag en jävel på att komma ihåg. Jag har alltid perfekt ordning på mina saker i mitt huvud. Vet inte hur många gånger jag triumferat över min mamma genom att på fem sekunder rota fram nåt viktigt papper från rätt hög i ett rum som varit täckt med skit upp till knäna. Jag känner mig själv på så sätt. Kan min logik och minns när jag hade grejen ifråga sist eller var jag ”borde” ha lagt den.

Därför finns det heller inget mer frustrerande än när mina saker försvinner. Det betyder nämligen inte alls att jag varit glömsk och lagt dem på ”fel” ställe. Det finns ju inga såna ställen.
Nej, iställlet betyder en sak som är borta att det är fel på mitt huvud. Fel på mitt minne som inte kan minnas var i helvete jag lagt grejerna. Fel på min logik som inte kan resonera fram var de borde vara. Jag blir så besatt av tanken att ”men den måste ju bara vara här det var ju här jag hade den sist!” att jag vandrar mellan två-tre olika ställen där jag vet att grejerna enligt logikens regler befinner sig. Istället för att sytematiskt gå igenom lägenheten och verkligen ta reda på var saker och ting egentligen befinner sig.

Häromdagen hade jag blivit av med min hatt. Min hatt som jag hade haft på mig samma dag till och från jobbet. Gick inte att finna. Tills jag kikade bakom en kartong och insåg att min kille haft ner den. HA! Triumfen! Det var alltså inte alls fel på mitt huvud, för jag visste mycket väl att jag lagt hatten på exakt den där kartongen. Eller ungefär i vilket fall, inte så noga. Poängen: Jag letade visst på rätt ställe, jag kom visst ihåg, mitt system funkar! Vattentätt! Ha!

Nu är det dock lite viktigare saker som är borta. Bland annat mitt budopass och mina graderingsdiplom. Som jag behöver för att anmäla mig till en gradering. Till en registrering som stänger om två dagar. Det är så fruktansvärt frustrerande. Jag vet ju var det ligger. Det låg bara inte där. Så nu består mitt letande i att jag går och ställer mig vid samma fläck där de ska ligga gång på gång på gång och varje gång blir jag lika irriterad över att de fortfarande inte dykt upp.
I samma veva som jag letade efter dem råkade jag väcka mitt sinne för viktiga papper och tänkte även passa på att samla ihop mina skolbetyg och intyg som jag kopierade till min Stenebyansökan. Fanns de där jag sist lagt dem? Hahaha, skulle jag sitta uppe mitt i natten uppstressad och frustrerad om de gjorde de? Förmodligen, men skit samma. De var inte heller där. Vad VÄRRE var, jag hittade senare ett av dem på soffan. Ett. Av tre. Vilket innebär några saker, men framför allt att mina papper har SEPARERATS från varandra. Och eh, tror inte att det är något som ska hända, nej? Tror inte att jag skulle göra en sån grej, bara lägga några papper här och några här som nån slags slarver? Nej, det kan jag inte förstå.
Och att min hjärna inte magiskt plockar fram informationen… Vad vill den mig? Jag menar, nu la jag till och med det upphittade pappret i en pärm?! Hur sjukt är inte det. Nä, det går utför, man kan inte längre lita till sin egen tankeförmåga utan lägger över ansvaret på den moderna tekniken. Som om en pärm skulle kunna hålla bättre koll på mina grejer än jag! Vilket samhälle lever vi i egentligen?

Nu är jag mer frustrerad än någonsin.

Dessutom är min vattenflaska borta. Fast jag vet att jag lagt ifrån mig den i hallen. Om jag går och stirrar på hallgolvet en gång till så kanske…

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s