Att vara vetenskapsman.

Är igång med måleriet igen. Där är jag entusiatisk. Tänk, jag som nedslogs när jag insåg att det skulle vara mycket mer måleri än teckning på den här skolan. Nu älskar jag det. Älskar det här seendet, även om jag inte riktigt vet vad jag har det till annars.

Förra veckan målade vi stilleben. För mig är stilleben lite samma sak som alla de där forskningrapporterna som visar att man mår bra av djur eller att de gör ont att föda barn, eller vaed det brukar rapporteras för uppenbart. Varför målar man stilleben, liksom? En målning av en blå flaska, som alla redan vet är blå.

Ändå räcker det inte med att veta att flaskan är blå. Man måste veta exakt hur blå den är. På vilket sätt. Är det mörkt preussiskt blå, eller ljusare ultramarin? Kanske kobiltblå? Eller en blandning. Hur faller ljuset, var går skuggorna? Jag vill se, jag vill veta, jag vill berätta. Se på min flaska, exakt såhär blå ser jag den, exakt såhär ser jag ljuset och skuggorna.

Någonting är det med människor, att man inte kan nöja sig med vad man tycker sig uppfatta. Man måste alltid veta exakt. Exakt hur bra mår man av djur, och vad beror det på. Exakt hur ont gör det att föda barn, och på vilket sätt. Hur blå är flaskan?

Tänker även på en bekant som läser fysik på högskola. Inte till civilingenjör, utan bara fysik kort och gott. Han är intresserad av kosmologi (vilket jag också är) och det är ju exakt samma sak som konst. Den typ av forskning som på det stora hela inte kommer att rädda några liv. Jag menar, vi kommer knappast hitta botemedlet mot cancer på Mars. Neutronerna eventuella överljushastighet hade inte skrivit några fredsavtal. Ändå är det typen av forskning på något vis central just för de idéer som bär upp samhället. Den visar oss vilka vi är, visar oss vår plats i universum och ger oss oändliga nya perspektiv på vad det innebär att vara människa.

Gallileo nöjer sig inte med observationen att solen verkar snurra runt jorden. Han vill undersöka exakt hur den snurrar, eller om den överhuvudtaget gör det. Inte för att han upptäckt nödvändigtvis kommer att leda till något stort utan för att han måste veta.

Hur bra man mår av djur.
Hur jorden snurrar.
Hur flaskan är blå.

20120402-225725.jpg

Vetenskapsman blir jag kanske aldrig på pappret, men jag fortsätter nog måla tills jag dör.

Det här inlägget postades i Livet, Nyckelviksskolan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s