Att göra en klassresa

Tänker mycket på klass. Läste den här texten av Annelie Jordahl och kände igen mig. Klassbegreppet maldes ju på några bloggar jag läser för några veckor sedan. Jag bidrog också med min historia.

Kanske är det för att jag går på konstskola på Lidingö, men den här veckan har jag verkligen känt av arbetaren inom mig. Känt av medelklassens… förtryck? Vad det nu är de utövar mot mig med sin omedvetna närvaro. Hade cafésamtal om klassresor och förstår mindre och mindre hur jag ska lyckas passa in i ett medelklassammanhang. Hur jag ska lyckas utbilda mig, jobba och göra ”karriär” jämsides människor som växte upp i villor med gifta välbetalda föräldrar. Som blir upprörda av överklassafari eftersom ”alla inte är skatteplanerare” samtidigt som de skrattar åt underhållningsprogram som gör narr av människor jag delade uppväxt med. Den här omedveten och oviljan att se sitt eget privilegium. Ja, mest är det nog den som stör, denna ständiga omedvetenhet. Berättar historier om att jag hade minsann kompisar som var rikare än jag, jag var hemma hos dem i sina små slott och hälsade på tjänstefolket. Som om det skulle göra dem fattigare. 

Kanske är det också för att konsten drar i mig mer och mer. Måleriet, skulpturerna, konstvävnad och experimentella tryck. Det finns så mycket jag vill göra och uttrycka som inte fungerar i en modevärld. Och ja, visst lockar det även att komma bort från kommersialismen, bort från produkterna och produktion med allt vad det innebär. Att inte behöva förhålla sig till något, utom sina idéer, och kunna experimentera fritt. Och samtidigt som konstvärdlen lockar känner jag av omöjligheten i det hela. Hur blir man något som inte ens är ett yrke? Hur tjänar man sin levnadslön? Hur slår man sig fri från pressen att vara något, kunna titulera sig, känna tryggheten i ett yrke. Det här som fortfarande ändå så inpräntat i mig, att jag skulle bli något. Journalist, statsvetare, designer, huvudsaken var att det fanns en högskola där man kunde gå i några år, få sin licens och sedan direkt få jobb inom en given bransch. Jag fattar inte.

Dessutom är min bild av konstvärlden redan så klar. Kretsen. De, för vilka konstskolan var självklar. De, som inte behövde övertyga sig själva genom gråt och tandagnisslan. De, som går på gallerier eftersom de ligger på gångavstånd. Hur gör man för att passa in där? Hur gör man för att ta sig förbi och igenom denna vägg av kultur, uppväxtförhållanden och självklarheter? Vill jag ens passa in där? Orkar jag? Snarare har jag väl inget val, eftersom alternativet är att inte göra det jag vill, alltså inget alternativ. Och på ett sätt är diskussionen meningslös för det finns inget passa in. Precis som slutet på min tonårsdepression inte ledde till att jag föll in i det fruktande ”normal”-facket kommer jag aldrig att bli en sann medelklassmänniska. Mitt ursprung blir jag inte av med, hur och vad jag än gör. Och precis som jag får leva med och runt diverse abnormaliteter som numera ligger i min person, kommer jag resten av livet vara en exilarbetare i medelklassens land.

Och jag som trodde att klassresan skulle bli en enkel biljett mot ett bättre liv.

Annonser
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s