Nedslag

Funderade för några dagar sedan på varför jag startade den här bloggen och sådär. Just det, för att dokumentera… vadå? Min skolgång, projekt, allt möjligt. Så blev det bara politik och upprördhet av det hela… Borde känt mig själv bättre.

Började gå på gym för några veckor sedan. Vet inte riktgt varför. Under introduktionsintervjun frågade kvinnan jag pratade med vad jag tyckte om med att träna. ”Inget”, svarade jag sanningsenligt. Jag tycker ju inte om att träna. Tycker inte om att svettas eller ha ont i musklerna. Men kommer inte undan känslan av att jag borde. Kanske bara gått på marknadsföringsknepen… Fast nu gillar jag att träna ändå. Gillar att det ligger nära där jag bor, att jag fått in en rutin kring det, och att jag förhoppningsvis blir lite starkare. Gillar att känna att jag faktiskt pushar mig själv lite.

För ytterligare några veckor sedan  började vi med väv i skolan. Det revolutionerade mitt liv första dagen. Så sjukt att jag inte insett det tidigare. Med en mamma som vävt hela mitt liv och allt. Men det krävs väl något för att bitarna skulle falla på plats. Kanske var det just att jag fick möta det på egen hand, i ett sammanhang som stod fritt från min mamma och farmor. Nu känns det som att det är det enda jag vill hålla på med i framtiden. Inte vävkonst, utan just att jobba med vävda textilier i ett modesammanhang. Arbeta med nordiska mönster, t.ex. olika drällar, och fokusera just på väv istället för tryck.
Tryck är ju annars något jag verkligen blivit lurad att tycka om. Nä, gillar vissa aspekter av det fortfarande, men det är verkligen en modegrej att jag såg fram emot det så mycket när jag började på Nyckelviken. Tryck är ju grejen inom mode, mycket mer än väv känns det som. Så det var ju givet att jag borde gilla det. Fast det bygger så mycket på skissarbete, som jag inte kan eller känner mig bekväm med. Och resultatet blir oexakt och jävligt, för att inte tala om hur man gör snygga mönsterrapporter.
Så läste jag första sidorna i Bindningslära 1, fattade hur matematisk, logiskt och systematiskt det är med vävnotor, solvar och mönstersystem. Kände bara: JA! Det här är så mycket mer jag än att sitta och kludda fult på ett papper. Jag menar, ifyllda rutor i ett block, vad ägnade jag annars mina mattelektioner åt? Herregud, det var väl typ vad jag ägnade hela grundskolan åt, att rita geometriska former enligt givna system och regler.

Vi har keramik också. I fredags drejade jag för första gången i mitt liv. En trasig skål och sedan två fat. Ett i assiettstorlek och ett som en mattalrik. Fat är det svåraste att dreja, och jag verkar tydligen vara någon slags begåvning vilket ju är sjukt kul. Vår lärare var entusiastisk i alla fall. Saker man upptäcker och lär sig om sig själv…

Det intressantaste med den här skolan är ändå att genom att man läser alla de där ämnena som man eg. är ointresserad av (som trä…) så upptäcker man att man ändå har ett slags forsmpråk. Att man har tankar om hur saker och ting ska se ut och fungera. Framför allt när man arbetar i grupp, som vi gör. Hur man känner igen det som en person har gjort, vare sig det är teckningar, skulpturer, kermaik, väv, trä eller grafik. Hur personen alltid går igen i allting. Antar att det är sant om mig också.

Vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Men det är trevligt att skriva om saker som inte automatiskt gör en superupprörd eller uppgiven. Som t.ex. den här artikeln

Annonser
Det här inlägget postades i Livet, Nyckelviksskolan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s