När jobbet blir för tungt vore det bra om vi hade en arbetsmiljöpolitik värd namnet

Fanny har skrivit ett inlägg där hon kritiserar ”dumvänstern” som i sin tur har kritiserat Fredrik Reinfeldts uttalanden om att människor i framtiden bör jobba till 65. Medan jag verkligen håller med om att de argument Fanny lyfter är idiotiska, betyder det inte att det inte finns goda argument mot att höja pensionsåldern så pass kraftigt.

För det första vill jag börja med att sätta det här uttalandet i relation till ett annat uttalande som Reinfeldt gör i DN-artikeln och som avslöjar en hel del kring vilken logik som ligger bakom hans förslag, nämligen detta:

”– Vänsterns syn är att när jobbet blir för tungt då blir man förtidspensionär, eller så får man någon annan typ av ersättning. Men jag skulle snarare säga att när jobbet blir för tungt så får jag jobba med något annat. ”

Han har även uttalat sig specifikt om vården, och sagt att man i princip inte bör förvänta sig att kunna jobba inom vården hela livet, samt att de som inte orkar med kanske borde söka sig till något annat. Nå, jag tänker inte förneka att det finns yrken där fysiska förmågor spelar en stor roll. Men vården? Framför allt signalerar Reinfeldt här att det är okej med arbetsplatser där människor slits ned så mycket att de måste byta yrke. Märk väl, han pratar inte om att man ska kunna jobba kvar på samma arbetsplats fast med andra arbetsuppgifter. Alternativen är förtidspension/bidrag eller byte av yrkesbana.

Reinfeldt är helt enkelt ointresserad av att reformera arbetsmarknaden. Han är ointresserad av att skapa arbetsplatser där människor faktiskt kan spendera ett helt yrkesliv, och han verkar se på arbetskraft som en slags förbrukningsvara. Går en sönder står en tusen åter.
Att då höja pensionsåldern blir tillsut ett tvång. Inte för att människor bör kunna jobba längre på grund av att de blir friskare och starkare. Utan eftersom det är nödvändigt för förbrukad och utsliten arbetskraft att kunna återvinnas in i systemet igen.

”Arbetsgivare upplever ibland att det är dyrare att anställa äldre arbetskraft, därför att den kommer med fler krav på tilläggsförsäkringar när den närmar sig sin pensionsålder. Frågan är om en arbetsgivare kan möta en 55-åring med ett annat perspektiv om 55-åringen säger att ”nu tänker jag jobba i 20 år till”. ”

Det handlar alltså inte om omtanke om människor, utan omtanke om att Reinfeldts slit-och-släng-samhälle inte ska producera alltför mycket skräp och soptippar. Och vilken generös politik sedan, där Reinfeldt ”möjligen” kan tänka sig att kika på om det går att göra något åt det faktum att man t.ex. inte kan få CSN efter 54 års ålder. Det är den enda konkreta åtgärden som nämns i hela artikeln.

Reinfeldt och Alliansen har aktivit drivit en politik där arbetsmiljöfrågor nedgraderas, bl.a. med minskande arbetsmiljöinspektörer, nedläggning av Arbetslivsinstitutet och minskad budget till Arbetsmiljöverket med nästan 160 miljoner kronor. Det är inte konstigt att de då måste uppgradera sin politik för att hantera det nyproducerade avfallet som blir följden.  Det är därför inte förslaget i sig som är vidrigt, utan logiken som ligger bakom och vilka politiska problem som ligger till grund för den typ av tvångsomställning som Reinfeldt vill kunna införa.

Jag har annars inget principiellt motstånd mot att höja pensionsåldern. Jag inser att vi bör försöka arbeta längre, speciellt om vi vill gå ner i arbetstid till 35- eller 30-timmarsvecka. Men då ska det ske med respekt för människors livsvillkor, med stor frivillighetsbasis och med minimerade ekonomiska incitament (det får aldrig bli en klassfråga huruvida man känner sig tvingad att jobba efter 65), inte som en tvångsåtgärd när arbetsmiljöerna blivit för hälsovådliga och man måste göra 55-åringarna attraktiva på arbetsmarknaden igen.
Framför allt får frågan om pensionsåldern aldrig bli något som drivs av ekonomiska parametrar hellre än humanistiska värderingar.

PS: Seriöst, detta kanske är en sidonotering, men det här med biehållen ekonomisk standard? Är det något som är omodernt så är det föreställningen om att vi i västvärlden dels kan fortsätta konsumera i den takt vi gör, samt det att vi bör bygga hela vårt liv kring frågan om materiell standard och ägodelar. Det om något känns som en fråga som är helt passé.

Det här inlägget postades i Åsiktsmaskinen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s