Okej med klassberättelser, men vi måste göra politik av det också

Funderar mycket över det här med klass efter den senaste veckans bloggberättelser.

Min klassbakgrund är en lite brokig historia. Jag skulle utan tvekan kalla mig själv för arbetarklass, samtidigt som jag vet att jag inte riktigt passar in i den klassiska bilden. Vi var till exempel aldrig fattiga. Jag kunde rida på ridskola, och vi åkte utomlands ibland. Vi bodde i bostadsrätt. Vilket var en rätt tydlig markös i Skarpnäck, där jag växte upp, framförallt genom vilket område man bodde i.
Dock så hade varken min mamma eller pappa mer än gymnasieutbildning. På det sättet har de inte varit mina yrkesförebilder. Vi var en ”vanlig” familj som gjorde ”vanliga” saker. Inte speciellt kulturella. Inte speciellt ”fina”. Någonstans är det väl mer från det än vår ekonomiska situation som min klasstillhörighet kommer. Ja, vi åkte utomlands. Men nästan alltid på charter till någon strandort, och inte på stadsresor eller spännande rundturer i Asien. När vi en gång var i London gick vi och såg Mamma Mia, shoppade på Oxford Street och åkte sightseeing-buss. Kul hade vi, men jag skulle inte kalla det finkulturellt. Och ja, vi åt ute ibland, men i regel på ställen som Friday’s eller någon pizzeria, inte på några finkrogar. Överhuvudtaget hade jag länge med mig ett slags förakt mot finkultur, konst som bara var ”kludd”, balett och opera och sånt som bara inte gick att förstå sig på. Vanligt, helt enkelt.
Bara en sådan sak som att min mamma, som väver, nästan uteslutande har ägnat sig åt att framställa bruksföremål som mattor, grytlappar och dukar, hellre än bildvävar eller mer konstnärliga verk känns väldigt talande för vår familj. (Dock hindrade det ju inte henne från att hinna före mig med sin museidebut, på Liljevalch senare i sommar!)

Vad som dock alltid varit klart för mig är att jag inte skulle stanna i den klass jag fötts in i. För mig har det alltid varit självklart att jag skulle göra en klassresa, även om det tog många år för mig att inse att det verkligen är just en sådan jag är mitt i.  Har liksom inte förrän nu börjat inse att det har funnits hinder för mig, jag har bara alltid tänkt att jag kan bli vad jag vill. Däremot känner jag att initiativen till min resa, mina beslut när det gällr utbildning etc., mestadels har kommit från mig själv eller skolan, och inte från familjen. Jag har aldrig blivit pushad att gå på högskola, eller att ”bli något”. Min mamma har såklart varit tydlig med att hon stöder mig i vilker yrkesval jag än gör, men jag kan inte minnas att hon tryckt på för  att jag skulle utbilda mig och jag har ingen känsla av att jag skulle göra henne besviken om jag började jobba på Ica på heltid, så länge jag var nöjd med det.
Desto mer fick jag väl från skolan, där det rätt tidigt stod klart att jag hade någon typ av abnormal begåvning. Mina lärare var nog snarare dem som tog över och stod för pushningen när det gällde gymnasieval och utbildningsalternativ. Där har jag definitivt haft tur, och från skolan kommer nog det mesta av det ”medelklassjälvförtroende” jag har när det gäller mig själv och mina förmågor. Där har jag helt enkelt aldrig mött något motstånd eller några hinder.

Det många av dem som lyfter fram sina medelklassbakgrunder har pratat om är ju annars just det där självförtroendet. Att alltid vara så himla säker på sig själv och sin egen drivkraft. Men också om det att man kan kosta på sig att vara orädd. Arbetslöshet, sjukdom eller annat behöver inte kännas som en katastrof, familjen finns där och kan backa upp, betala några räkningar, hjälpa till med lite allt möjligt.
Och seriöst, är inte detta exakt vad den moderna fördelningspolitiken handlar om? En bra skola, som ger alla elever ett gott självförtroende och drivkraft att nå sina egna mål oavsett vilka de är. Samt en sjukförsäkring och en a-kassa som ger den grundtrygghet vi behöver för att kunna ta risker i karriären eller i livet. Ska det vara så svårt att förstå att i ett modernt samhälle så borde det vara en självklarhet att vi kan ge varandra den typ av grundtrygghet som de bättre bemedlade redan kan ta för givet. Att vi inte bör vara beroende av vår familj på vår väg framåt i livet, helt enkelt för att vi alla tjänar på att de som är kompetenta och driftiga kan ta sig fram oavsett var de föds.
Det här är verkligen den fråga som mer än något annat för alltid kommer att hålla mig kvar på vänsterkanten. Därför att med högerns politik så gör man människor än mer utelämnade till sin familj, till sin uppväxtsituation och villkor som i hög grad bestäms av var och av vem man föds.

Här vill jag också passa på att lyfta ett fint inlägg som Lisa Magnusson skrev om folkbildning för några veckor sedan. Där lyfter hon fram hur folkbildning inte bara innbär att arbetarna ska fostras in i någon slags finkultur och lära sig hur fin den är, utan hur bildning i allmänhet handlar om att lära sig att se olika perspektiv. Att även medelklassen skulle må bra av att lära sig om hur arbetarna har det. Och att de lär sig förstå att även om klassresor är A-OK så har man inte direkt kämpat för att komma till den position man fötts in i.

Sedan är det också såhär, att så länge vi talar om klass enbart i relation till inkomst i kronor och ören så gör vi en förenkling som gör klassbegreppet abstrakt och svårförståerligt. Faktum är att de flesta som växer upp som jag har det ekonomiskt väldigt gott ställt och inte har något att klaga på. Om man har två föräldrar är det ännu mer på det viset. Jag tror att det delvis är därför som klassbegreppet blivit så utarmat, därför att man ser på vad folk tjänar och hur de bor och sen fattar man inte varför man ska bry sig.
Inte blir det bättre av att de man ofta pratar om som arbetare idag är folk som kanske inte ens har ett jobb. De utförsäkrade, socialbidragstagare och invandrare. Folk som är så långt nere att de står helt utanför arbetsmarknaden.
Men det där är egentligen ett helt inlägg för sig.

Det här inlägget postades i Åsiktsmaskinen, Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s