”Så stark och ädel blir man bara genom att år ut och år in svälja sitt lidande.”

Fanny har återigen skrivit fint. Den här gången om något som faktiskt ligger mig väldigt nära. Jag är nämligen själv en så kallas ”stark kvinna”. Eller, har varit. Det händer inte lika ofta längre att jag blir kallad det längre.

När jag var tio år och började mellanstadiet bytte jag även skola. Till Bergholmsskolan, en 4-9-skola i Bagarmossen. Det tog inte många dagar för mig att fatta att jag det var något fel på mig. Att jag inte riktigt trivdes eller passade in. Inte många veckor innan jag kände obehag inför att passera dörren till paralellklassen på väg till mitt eget klassrum. Inte många månader innan de övriga klasserna började fatta galoppen och haka på.

Jag mobbades nog i princip under hela min tid på Bergholm, men mest mellan sexan och nian. I fyra år alltså. När det var som värst räknar jag med att drygt 100-150 personer var inblandade, direkt eller indirekt. Då räknar jag även de människor som kanske aldrig sa eller gjorde något, men som inte gjorde sina åsikter om mig till en hemlighet, och förstod att de inte behövde göra det eftersom de visste vilken position jag befann mig i. Människor som kanske inte var direkt elaka, men som lika gärna kunde ha varit det eftersom deras inställning till mig som person var att jag obetydlig. Jag kunde i princip inte gå utanför dörren utan att känna mig bevakad eller iaktagen. Och även om jag började i en skola i stan i gymnasiet så upphörde inte det här helt förrän jag flyttade från Skarpnäck fem år senare.

Under de härfyra åren tror jag aldrig att jag fick höra något annat om mig själv lika ofta som just ordet ”stark”. Jag var så stark som ”orkade med”. Som ”inte tog åt mig”. Som ”sa ifrån”.
Jag tror aldrig heller något ord känns lika främmande. Jag var kände mig inte stark någonstans. Kände mig bara jävligt ensam och ledsen och hopplös. Ja, jag gick till skolan varje dag, jag sa ifrån och gav svar på tal och jag gick tillslut ut skolan med tredje bäst betyg i min årskurs (och hånades givetvis för att jag inte var bäst. av människor som själva gick IV).

Än idag känner jag mig sjukt ambivalent i min inställning till det ordet, och den benämningen på mig. Var jag stark? För att jag inte skolkade, bytte skola, eller tog livet av mig? Eller gjorde jag bara det jag var tvungen till. För nej, jag var inte stark. Inte innan. Och kanske inte efter. Jag blev. Jag blev stark för att man måste vara det när man blir psykiskt misshandlad varje dag.
Jag gick till skolan för att jag inte förstod hur man inte går dit. Jag sa ifrån för att jag var så arg och satt på sådana nålar att jag inte kunde hindra mig. Jag skaffade mig bra betyg eftersom jag visste att det var min enda chans att komma därifrån.
Jag blev stark, inte för att jag var det, utan för att om man skadar någon tillräckligt många gånger så förlorar man all känsel tillslut.

Att säga åt någon att den är stark är, precis som Fanny beskriver, egentligen bara ett sätt att säga att det är beundrandsvärt att stå ut med en förjävlig situation. Och samtidigt, att ge situationen ifråga kredibilitet. För utan den vore man inte stark. Utan den är man bara en vanlig människa. Precis som att Jesus utan sitt kors bara skulle varit en religiös filosof med en schysst människosyn. Nu tackar vi Gud för hans lidande, som gjorde honom till något större än han var.
Det de flesta människor som kallade mig stark hade gemensamt var att de i genomsnitt inte kom upp i ett enda finger lyft förr att mobbingen mot mig skulle ta slut. De var fullständigt nöjda med att jag hanterade situationen tillfredställande.  De behövde inte oroa sig,

Starka kvinnor är egentligen inte något annat än en förtryckande kulturs alibin. Vi hyllar och ser upp till dem för att de står ut med ett ruttet system, istälet för att ändra systemet så att alla eller åtminstone de flesta klarar av det.

Jag skulle tio gånger hellre kalla den person jag är idag för stark, än den person jag var då. Inte för att jag gör något exeptionellt med mitt liv idag. Tvärtom. Jag lever mitt liv idag i princip på det sätt som jag vill och har planerat att leva på. Jag pluggar det jag vill, jobbar med det jag vill, gör det jag vill på min fritid. De saker som är jobbiga, t.ex. att inte ha någon ledig dag i veckan, är som de är för att jag har valt dem och planerat för dem. Inte för att jag måste. De uppoffringar jag gör, gör jag för att jag skälv anser dem skäliga.
Jag känner mig stark för att jag i stort sett lever mitt liv på mina villkor, inte för att jag är duktig på att anpassa mig till villkor som andra personer satt upp för mig.  Men det anses nog inte så starkt. Möjligvis lite självgott.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till ”Så stark och ädel blir man bara genom att år ut och år in svälja sitt lidande.”

  1. auuus skriver:

    Word på det! Styrka och det en tvingas stå ut med är egentligen inte detsamma. Visst, då en själv inte upplever det så känns det ofattbart hur någon orkar med. Men får en inget val så är det inte alltid något att göra.
    Jag skulle nog ändå kalla dig stark, eftersom du nu verkar ha tagit dig förbi dig det hela, och som du säger lever ditt liv som du vill. Men vi ska nog inte hylla mobboffren som starka, eftersom styrka ofta går ihop med att klara sig själv. Istället bör vi hjälpa dem, eftersom vi verkligen inte ska tolerera att någon tvingas genomgå sådant här.

    • momiji skriver:

      Ja, jag vill ju ibland kalla mig själv stark, men då just på grund av vad jag faktiskt gjort med mina egna val och min egen makt, inte vad jag fått utstå från andra.

      Och ja, självklart ska vi hjälpa dem! Vill inte ens tänka på hur många andra som lidit i tysthet, på min skola eller på andra ställen. Usch. Mobbing är nog något av det mest nedbrytande man kan utsättas för.

  2. emelie skriver:

    Det där är märkligt.
    Jag har varit med om liknande själv, ska inte säga att jag blev mobbad för det var inte riktigt så illa, plus att jag hade kompisar, men det var rätt illa ett tag. Jag höll på med hästar och det gnäggades efter mig i skolkorridorer, jag blev förlöjligad, sa jag något himlades det med ögonen eller så sa folk bara rätt och slätt åt mig att hålla käften. Sådana saker.

    På varenda utvecklingssamtal var det samma visa varje gång man nådde till det sociala. ”Ja, de är ju dumma ibland mot dig men du är så stark, du tar inte åt dig alls, du bara hålla huvudet högt!”
    Öh, ja, för om man inte bryter ihop och börjar gråta på bänken tar man inte åt sig?

    Och ja, som du skriver, de lärare som sa att jag var så stark gjorde inget för att få de som retade mig att sluta. I nian mådde jag skit och mitt självförtroende låg på botten, och det hade sina orsaker det med, men delvis 4 år av psykisk bashing. Men jag var ju SÅ STARK! :’D

    Varför i helvete tar man inte bara tag i mobbing, utfrysning och retande istället?

    • momiji skriver:

      Precis. Det var en del diskussioner bland lärarna vad gäller min situation och sådär, och de flesta var medvetna. Dock fanns det en bild av att eftersom jag ibland gav svar på tal, så var det typ ”inte mobbing”, utan vi var bara elaka mot varnadra ungefär. Förutom den detaljen att jag var helt jävla ensam (hade en kompis i åttan-nian) och de som gav sig på mig alltid var uppbackade av sina vänner. Och liksom, alla ”visste” att när det gällde mig så var det fritt fram. Inte bara för taskiga kommentarer, utan även att driva med, ropa efter på gatan. Saker som som sagt kanske inte är elaka men som mer handlar om att man skiter i en människa, gör henne/honom till en sak som är till för underhållning.

      Jag hade själv svårt att se hur utsatt jag var ett tag eftersom jag var helt fast i att ”amen jag gav ju igen”. Men idag är jag högst medveten om hur ofantligt mycket jag fått lida över det här, och jag vet att vi inte var några jämbördiga bråkstakar.

  3. emelie skriver:

    ”du bara håller huvudet högt”, ska det givetvis vara.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s