Livskris

Känns sannerligen som att jag går igenom någon form av kris just nu. Kanske inte så mycket något akut som en period av konstant ifrågasättande av mitt liv, mina mål och mina värderingar.
Ifrågasättandet gäller verkligen allt nuförtiden. Vänskaper, relationer, intressen. VVilka människor ger mig något, vilka stjäl min energi? Gör jag de saker jag gör utav intresse eller av gammal vana? Är det saker som utvecklar mig eller stjäl det bara min tid?
Vad vill jag ha med mig på min färd framåt? Vilka människor kommer utgöra mitt resesällskap? Vilka föremål tar jag med mig, vad vill jag ägna mig åt?

Jag återkommer hela tiden till sådant jag tänkte på när jag var barn. kanske för att det är först nu som jag på riktigt känner att jag växer upp. Att jag blir vuxen, i den bemärkelsen att jag gör mig av med mer och mer av den ballast och de invanda föreställningar jag har kvar från den tiden. Att jag blir en verklig person styrd av mig själv och värderingar som jag valt istället för dem jag lärt mig.
När jag var mindre  var det så viktigt att bli framgångsrik. Jag tänker mig att det är något vanligt bland högpresterande barn. Man lever hela sitt liv i tron att man är så fruktansvärt speciell. Att man kan och ska bli något fantastisk, något stort. Framgång och pengar, ja allt kan man nå. Allt handlar om absoluta värden, som att bli rik och känd. Sedan vaknar man upp en dag och inser att det är 120 000 000 människor som ingår i den berömda andra procentilen. Måste acceptera att man faktiskt inte kommer att bli inskriven i några historieböcker. På något sätt känns det fortfarande svårt.

Det här känns som något som går djupare än saker som yrkesval. För säga vad man vill. statsminister och modedesigner är bara två yrken som i grunden bygger på samma koncept: att uttrycka idéer som människor vill ha, och helst göra det så bra att alla vill ha dem. Vare sig det mäts i röster eller sålda plagg.
Nej, det här går djupare än så. Istället tänker jag just på vilka värderingar jag tar med mig. Inte på vad jag vill göra, utan hur jag vill göra det. Vad jag vill lägga min energi på. Jag vet till exempel hur kritisk jag är mot modebranschen. Jag har visserligen alltid sagt att om jag ska hålla på med mode, ska det vara på mitt sätt, men frågan är om man orkar? Varför ska jag ge mig in en bransch som jag inte tycker om och behöver kämpa mot normer och föreställningar varje steg på vägen? I sådana fall kanske det är bättre attt göra något annat. Tillhöra något där man känner sig hemma, där man blir  bekräftad och utvecklas istället för nedslagen och misslyckad.
Samtidigt som jag inser  mer och mer hur ointressant tanken på ett liv som berömd modedesigner ter sig, är det svårt att släppa tanken på att det här är att ge upp. Så himla låst är man ibland. Det är så lätt att falla för den föreställningen, att man automatiskt är misslyckad om man inte uppnår de där drömmarna. Trots att det kanske inte ens är vad man vill. Att våga säga nej till hela konceptet om framgång och berömmelse. Kanske är det också lite provocerande?

Den här skolan har verkligen varit helt fantastisk när det gäller att lära mig vem jag är… Vem var det som att studera konst är att studera sig själv? Stämmer bättre än jag kunde tro.
Vi får väl se vart framtiden leder.

Advertisements
Det här inlägget postades i Livet, Nyckelviksskolan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s