Konsten och arbetet

Igår när jag stod vid tryckbordet och återigen tryckte fel och ”förstörde” tyget insåg jag äntligen något som jag borde insett för en herrans massa år sedan:

Det faktum att jag tryckte fel minskade inte antalet arbetstimmar jag lade ner på mitt tryck. Det betydde inte att jag inte hade jobbat hårt med mitt original och min ram, eller att jag inte lagt någon energi i det jag tryckt innan felet.

Kanske det här låter som konstskoleflum, men jag börjar verkligen inse så mycket saker som jag inte fattat förut. Hela min skoltid tills jag tog studenten handlade i princip om att prestera. Att vara bästa, spika proven, få betygen. Prestera, prestera, prestera, och blev det inga resultat så kunde men ge sig fan på att jag satt i nåt hörn och var sjukt missnöjd med mig själv och livet i allmänhet. Visst värderade jag min egen insats, men bara i relation till resultatet. Jag kunde gå in i mina arbeten och fördjupa mig i massor av saker. Men blev det inget MVG i slutändan var det helt värdelöst. Alla mina timmar, allt mitt arbete, det var inte värt någonting. Värre, JAG var inte värd någonting.

Jag kommer ihåg i gymnasiet när jag läste geografi, och vi hade en så sjukt bra lärare. Dock fick jag bara VG i kursen, eftersom jag var lite för upptagen med att hata mig själv för att fokusera ordentligt på vad det var meningen att vi skulle göra. Det här var förmodligen under en av mina mest prestationsfixerade perioder, för jag minns att jag inte kunde sluta fundera på varför läraren var så trevlig mot mig. Jag fick ju bara VG. Jag kunde alltså inte koppla ihop att någon skulle vara trevlig mot mig, om jag hade ett sämre betyg än max

När jag gick i skolan tolkade jag alltid mina lärares intresse och vänlighet som något som var beroende av mina betyg. Jag tänkte att det var så för alla, men att det helt handlade om olika förväntningar. Men i efterhand har jag insett att det aldrig handlade om det. De var helt enkelt genuint intresserade av alla elever. Framför allt så intresserade de sig inte för betyg, utan för arbete. Alla de lärare som jag tyckt varit bra har haft det gemensamt, att de aldrig satte något värde på mina betyg som sådana. Istället värderade de att jag jobbade hårt och intresserade mig. Dessutom ansträngde de sig för att få alla andra elever att göra detsamma.
Speciellt två lärare har jag att tacka för att jag överhuvudtaget kom helskinnad genom grundskolan, mina lärare i SO och NO. samt matte. De var båda två helt fantastiska. Jag spikade i regel proven i alla deras ämnen, och hade genomgående MVG i dem från och med första terminen i åttan. De gav mig en hel del friheter, när det gällde uppsatsämnen och vilka tal man räknade i matteboken, och visade att de uppskattade mina insatser och att de litade på mig. Jag tänkte att det var så på grund av hur smart och intelligent jag var, och på grund av mina betyg. Men i efterhand tror jag inte att det hade något alls att göra det. De ansträngde sig nämligen för att alla skulle få samma typ av frihet. De försökte helt enkelt individanpassa undervisningen för alla. Så upplevde jag det i alla fall. De flesta fick välja uppsatsämnen och fördjupa sig inom något ämne. Sen fick jag en del speciallösningar, men det var för att jag hade specialbehov helt enkelt.

Jag kan verkligen tycka att det är så sjukt att vi fokuserar så mycket på betyg i skolan. Ja, jag förstår värdet i betyg, och jag förstår svårigheterna i att avskaffa betygssystemet. Men när man tänker efter. Jag vet människor i min niondeklass som la ner tid och kämpade hårt, bara för att mötas av IG eller G, när de siktat högre. Medan jag kraffsade ihop en uppsats på ett par timmar natten innan inlämning och fick MVG. Mitt arbete var ändå värt mer än deras. Det är ju samma för mig nu när det gäller teckning och skulptur som jag inte har så mycket övning i (tänkte skriva ”inte så bra på”, men det är ju en lögn!) att jag inte alls når samma resultat som andra i min klass som gått bild & form eller liknande. Men jag jobbar ju sjukt hårt för det. Faktum är att jag på många sätt lägger ner mer tid och koncentration än andra.

Det är så sorgligt att man ska känna att tid man lagt ner på något är värdelös bara för att man inte fick rätt betyg eller resultat. Hur förkrossad man blir, och hur avskräckt man blir från att försöka igen. Och detta kanske låter som pedagogik för barn, men tro inte att samma logik inte gäller för vuxna. Även på mitt jobb kan jag känna igen samma mönster där man ibland inte blir sedd för att man jobbat hårt utan för att det inte var tillräckligt städat/plockat etc.

Nu när jag tittar på det jag gjort, skulpturer, teckningar och tryck, ser jag inte så mycket själva saken som allt jobb jag lagt ner. Även sånt som är ofärdigt eller som jag rent estetiskt inte är så förtjust i kan jag titta på och tänka på hur många timmar det tog att rit/trycka/skulptera. Det är faktiskt en ganska sjuk känsla! Men väldigt trevlig och tillfredsställande också.

Advertisements
Det här inlägget postades i Livet, Nyckelviksskolan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s