Att vara vi

Igår lyssnade vi på ett föredrag om grupptillhörighet, ”Vi är dom”, i skolan. Det handlade mest om hur grupper funkar, olika utvecklingsfaser och hur man får en grupp att fungera på bästa sätt.

Under föreläsningen kunde jag inte låta bli att fundera lite över alla grupper jag deltagit i, som inte alls funkat. Under en stor del av grundskolan, mellan fyran och nian ungefär, var jag nämligen utsatt för mobbing. Inte bara av min egen klass (min egen klass var faktiskt rätt lugn och en slags fristad även om det bitvis var bråkigt), utan även av två parallellklasser, ett tiotal personer i klassen över, ett tiotal från två klasser under, samt lite löst folk i skolan, där jag bodde, etc. I runda slängar mellan 50 och 100 personer, beroende på hur man räknar, var delaktiga. Kan inte låta bli att tänka på hur mycket ens syn på grupper förändras.

Man skulle ju kunna tro att jag skulle ha en extremt negativ syn på grupperingar efter det jag har gått igenom. Men istället tycker har grupper blivit extremt viktiga för mig. Framför allt att hamna på rätt sida, insidan. Grupptillhörighet är en sån grej som jag går över lik för, och jag kan göra otaliga kompromisser med mig själv bara för att passa in i en grupp. För att få höra till.
Jag vet nämligen exakt hur överjävligt det är att hamna fel. Att hamna på utsidan och inte få vara med. Sådana upplevelser vill man aldrig ha igen, och det är väl därför det inte finns några kompromisser eller självuppoffringar som kan jämföras eller mäta sig med det.

I efterhand önskar jag att jag hade räckt upp handen och berättat lite om det, men när jag kom att tänka på det var vi redan långt förbi snacket om vilka grupper man varit i som funkat bra, och jag ville inte avbryta. Han som då fick berätta pratade istället just om hur han inte gillar grupper eftersom han känner sig bunden av dem och hellre vill kunna växla fritt mellan kretsar. Jag kan nog inte ens tänka mig vilken trygghet en sån människa måste känna för att kunna förneka grupptillhörighet. Göra sig oberoende.

När man blir vuxen blir ju grupptillhörigheter lite annorlunda. Dels blir de flesta mer accepterande, eller så omger man sig med människor som är accepterande. Dels blir grupper så mycket mer lösa och mjuka. Inte som när man var yngre och det var liv eller död hur man klädde sig och var och vem man då skulle umgås med. Min klass funkar ju fruktansvärt bra trots att de flesta är ganska olika, och så även på mitt jobb och i andra grupper. Kanske har det också att göra med att när man grupperar sig som vuxen är det mer frivilligt och för att nå ett specifikt mål, än att man blir ihoptussad med några slumpmänniska människor vars existens nu ska vara grunden i ens liv genom vänskapsrelationer etc..

Då är det pckså extremt mycket lättare att slappna av och göra sig oberoende, som tur är.

Det här inlägget postades i Livet, Nyckelviksskolan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s