Kvinnor som lär sig hata kvinnor

Fick några tankar när jag läste Lady Dahmers inlägg häromdagen, om hur män och kvinnor är olika, samt Fannys fina svar på det.

Jag skulle säga att jag blev politiskt medveten relativt tidigt. Var väl en 11-12 år när jag fattade vilken skillnad det gjorde att rösta höger eller vänster, och även tog ställning själv. När jag var 12 läste jag ”Fittstim” som väl var något av en feministisk bibel vid den tiden. Den bekräftade väl egentligen bara mycket av sånt jag redan upplevt och känt, och jag tyckte att det var en fantastisk bok. Fortsatte läsa en massa feministiska böcker, och förstod rätt snart att något var fel. Att kvinnor och tjejer som jag själv faktiskt hade det hemskt och att vår situation var förjävlig.

Jag växte upp med de här tankarna hela högstadiet och en bit in på gymnasiet. Frossade nästan i hemskheter. Kunde rabbla statistik till höger och vänster, om taltid i klassrum, löner och i princip allt som man kunde mäta i siffror. Gick på seminarier och diskussioner och pratade med folk som var som jag. Som bekräftade min bild av att allt var skit. Gav mig ofta in i debatter, och stred rätt hårt för min sak.

Tills en dag….

Egentligen var det överhuvudtaget inget speciellt med den diskussionen som tillslut fick upp mina ögon för vad fan jag höll på med. Minns att den handlade om våldtäkter, och att män aldrig blev dömda för dem, och att jag argumenterade för något idiotiskt i stil med att man automatiskt borde utgå från att kvinnan var trovärdigare än mannen, istället för tvärtom. Och att det var nån annan idiot som hela tiden svarade så jävla irriterande. Det dumma är att jag inte ens minns vad det var killen (såklart) ifråga tillslut sa, vilket gör det hela till något av ett antiklimax.
Men jag kommer ihåg att det var nånting om klickade, något jag insåg, en sjukt stark och viktig insikt som fick mig att sitta och grina en hel eftermiddag och må sjukt dåligt en lång tid efteråt.

Jag hade insett att jag hatade att vara kvinna, och att jag hatade mig själv för att jag var det och inte kunde ändra på det. Och att jag tyckte att kvinnor var svaga offer och helt värdelösa.

Egentligen är det helt logiskt, för det var ju precis vad jag hade läst mig till och lärt mig. Allt jag läste vid den här tidpunkten lärde mig det. Att var kvinna var skit. Ingen skulle lyssna på dig, hur du än la fram dina idéer. För det första fick du knappt prata överhuvudtaget. Du skulle aldrig ha någon lyckad karriär. Aldrig leva jämställt i ett förhållande. Alltid bli diskriminerad mot, hånad, motarbetad, hela livet en jävla kamp som aldrig skulle ta slut och du skulle ändå inte ens komma upp i oavgjort.

Nu hör det såklart till saken att jag vid den här tiden redan hade sjukt många anledningar att tycka illa om mig själv, de flesta påhittade. Och jag var redan väldigt deprimerad sedan många år tillbaka. Men just därför behövde jag inte ytterligare en (dessutom) verklig och fysisk anledning till att kasta hat och illvilja över mig själv. Jag behövde inte det.

Kanske läste jag fel böcker och rörde mig i fel kretsar, men jag minns aldrig att någon sa till mig att det skulle gå bra. Att det var självklart att jag skulle fixa det. Att det inte spelade någon roll att jag var tjej, för det blir bättre sen och hur som helst kan man göra vad man vill med sitt liv ändå. Det fanns inget ”It gets better”. Ingen som sa att folk är idioter, det kanske har varit hemskt men vi har all möjlighet att förändra det. Allt jag mötte och fick bekräftat var hemska bittra historier om tjejer och kvinnor som blev illa behandlade och bestraffade bara på grund av sitt kön.

Ibland känner jag att det fortfarande är så. Att allt vi pratar om är hur hemskt det är att vara tjej. Vad lär vi unga tjejer egentligen? Att livet kommer bli fantastiskt och att de kommer att kunna göra något grymt? Knappast. Fortfarande, när jag läser debattartiklar, krönikor och bloggar, handlar det om hur mycket det suger att vara tjej. Hur orättvist samhället är och framför allt pratas det nästan aldrig om att vi själva har makten att göra något åt det. Det är då jag tänker att Blondinbella är den bästa feministen ändå. Och bara det är en nog så deprimerande tanke.

Jag hatar fortfarande att vara kvinna, till viss del. Kanske inte lika mycket mig själv för att jag är det, men att jag aldrig kommer att bli sedd som en människa, utan som just kvinna. Att mitt kön förmodligen alltid kommer att vara en egenskap som jag i slutändan inte kan se som annat än negativ. Jag hatar att det är så. Och framför allt hatar jag att även om det inte bara var mina feministiska böcker och polare som lärde mig det, så lärde jag mig heller inge annat av dem. Istället för vara en motkraft för all skit jag fick kastad på mig framförallt i högstadiet, blev det bara en bekräftelse på att så var livet och så skulle det vara.

Jag menar inte att vi ska sluta prata om att vissa saker är ojämställda. Det sista jag vill ha är någon slags Carolina Gynning-feminism där förtryck inte finns och allt beror på individen. Men helt ärligt, vi behöver inte lära unga tjejer om hur hemskt det är att vara tjej. Unga tjejer kommer själva lära sig mer än de behöver veta om hur orättvist livet är, och de kommer att möta sin beskärda del av diskriminering och förtryck. Och det är klart att de till viss del måste få kunskap om att det är just orättvist. Men det måste inte sluta i enbart en bekräftelse. Vi måste kunna göra mer. Vi måste kunna lära varandra, inte bara att ta stryk, utan hur man slåss tillbaka. Hur man backar upp varandra och vad man gör åt saken. Och framför allt måste vi ge unga tjejer hopp om att deras kön inte kommer att spela någon roll. Feminismen behöver ett eget ”it gets better” och en minst lika stark gemenskap som HTBQ-personer har.

Jag menar absolut inte att anklaga LD för att lära sin dotter att livet är hemskt, jag har själv läst hur mycket hon gör för sina barn och för att de ska bli jämställda personer. Och jag imponeras många gånger. Men varje gång jag hör eller läser den där typen av retorik så känns det ändå, eftersom jag vet hur den kan påverka unga tjejer. Tjejer som kanske läser LD’s blogg, som lär sig och får bekräftat att deras liv är skit. Och som hur de än letar inte hittar något annat än den typen av historier. De blir inte hjälpta, får inga verktyg att slå tillbaka med.
Speciellt vet jag att sånt här slår extra hårt mot tjejer som redan mår dåligt. Vars liv redan är skit, och som kanske är skit just för att de försöker kämpa emot, sticker ut och är normbrytare, för så var det till stor del för mig. Som kanske är i störst behov av stöttning och råd, men istället möts av deklarationer om att livet alltid kommer att vara hemskt och att det inte går att ändra. Raka motsatsen till ”It gets better”. De här tjejerna blir svikna av oss, av den rörelse som borde vara deras stöttepelare och största källa till styrka och framtidstro. Det gör mig ledsen, och på ett sätt är det inte konstigt att man istället vänder sig människor som Blondinbella istället. Inte för att hon erbjuder fantastiska lösningar på kvinnoproblem, men hennes verklighetsbeskrivning är i alla fall inte deprimerande svart och hopplös.

Och visst, det här är min personliga historia och kanske inte en allmängiltig upplevelse. Jag vet också att det visst sker saker som är stärkande för unga tjejer. Men det jag pratar om är den allmänna debatten. Inte enskilda projekt som kommer till enstaka skolor eller så, utan vad man läser om man öppnar en tidning eller går in på en feministisk blogg. Och nej, inte heller tidningar och bloggar är så 100% negativa som jag beskrivit, men vad är det som tillåts ta upp det mesta av debattutrymmet? Vad är det man läser om oftast?

Jag vet hur sjukt dåligt jag mådde av att växa upp med sån här skit, och hur mycket jag blev intalad att mitt liv skulle suga. Att jag inte hittade någon hjälp, utan snarare bara mer problem, och hur svårt det var att försöka ta sig ur den typen av tänk på egen hand. Att sluta se mig själv som ett offer, vilket jag fortfarande inte helt har lyckats med. Är väl också därför jag har så svårt att acceptera offerretoriken när det gäller prostitution etc., eftersom jag vägrar köpa några argument som går ut på att kvinnor by default har det sämre/är offer eller skulle ha mindre makt över sina liv än män.

Nä, vi måste skärpa oss. Sluta gå med på den verklighet som samhället serverar, och sätta vår egen. Inte bara acceptera att ”såhär är det och kommer alltid vara” utan säga hur vi vill att det ska bli. Och skita i dem som säger emot. Så jag antar att det som jag skulle önska att LD gjorde (LD som dessutom gör mycket sånt som jag tror leder till verklig förändring) är att inte förmedla vidare den där kassa bilden av hur hemskt allt kommer att förbli. Utan skriva en ny text utifrån hur samhället kommer att bli den dagen alla barn växer upp som Ninja och Tamlin. Hur normerna kommer att förändras, och framför allt hur fantastiskt det kommer vara att växa upp som tjej.

Helt enkelt att det blir bättre.

Annonser
Det här inlägget postades i Åsiktsmaskinen, Livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

34 kommentarer till Kvinnor som lär sig hata kvinnor

  1. ladydahmer skriver:

    Hej!

    Jag får DAGLIGEN brev (och kommentarer) från unga kvinnor. (även äldre) De berättar sina personliga historier, om sina problem, rädslor och sin (tidigare) dåliga självkänsla och avslutar ALLTID med att tacka mig för att jag förändrat dem, deras tro och deras syn på sig själva. Och framförallt för att jag gett dem styrka att våga vara sig själva, våga bryta normer och våga förändra sin position. DAGLIGEN.

    Så det känns lite orättvist när du skriver att jag förmedlar negativitet till mina läsare (och barn) eller att jag skulle komma att påverka tjejer som mår dåligt till att må ännu sämre när det faktiskt är helt tvärtom.

    Läs alla de fantastiska kommentarer jag får.

    Det är viktigt att vara medveten dock. Att vara medveten om de strukturer som finns och den ojämställda fördelning som finns. Men att vara medveten om sin utsatta position som kvinna innebär inte att man är passiv eller ett konstant offer eller att man inte kan förändra. Jag har aldrig upplevt det du skriver om här; att jag skulle hata att vara kvinna. Tvärtom!

    Mina barn diskuterar jag inte det här med just nu och de läser inte min blogg, så det jag skriver där skriver jag till er, till de som vill lyssna, till vuxna människor. De får inte lära sig att det suger att vara kvinna eller att män är våldsamma. Jag kommer inte lära Ninja att hon kommer bli utsatt för en massa skit som vuxen eller Tamlin att han kommer ha hög status. Däremot kommer jag, när de är gamla nog, ha en regelbunden dialog om feminism och kvinnokamp och om varför det är viktigt. Och tills dess fostra dem att veta sitt värde, att våga ta konflikter, våga stå upp för de svagare, våga vara sig själva och ge den som inte kan ta ett nej en rejäl spark i pungen.

    Tack för mig
    Natashja

    • momiji skriver:

      jag menade inte att kritisera dig som person, för jag läser din blogg och jag hur du ”är” och vad du förmedlar framför allt i ditt sätt att vara med dina barn. Och jag menar heller inte att du personligen skulle vara den som sprider det här. Men din text kändes ändå tråkig, kanske just för att du är en kvinna som verkligen borde kunna förmedla en hoppfullare bild. Du har ju verktyg och kunskap till att förändra, men verkade ändå landa i att det inte skulle spela någon roll, vilket kändes oerhört märkligt. Sedan är också det här ett ämne som jag funderat på ett tag, och mer eller mindre väntat på ett ”bra läge” för att ta upp, så att det blev just din text och inte någon annan feminists är rätt mycket slump det också.

      Så se inte inlägget som kritik mot dig, utan som att jag tar upp din text som ett exempel på en tendens jag ofta möter. Nämligen just tendensen att påtala alla orättvisor och att tala mer om hur kasst vår situation är nu än om hur bra vi kommer ha det i framtiden. Och det är ju långtifrån en bloggare eller ett inlägg som bygger den tendensen, utan det gör vi allihopa tillsammans. Jag är nog minst lika skyldig till att sitta och sucka över hur hopplöst allt är som vem som helst. Som sagt, visst ska man vara medveten. Men tyvärr känns det som att vårt fokus idag är väldigt ensidigt. Jag önskar ändå att vi verkligen talade mer om allt positivt vi kan åstadkomma, och att vi försökte lära mer av varandra. Visst ska man inte blunda för att saker är skit ibland, men det måste ju leda vidare, till något mer. Till förslag och tips på hur vi ska göra och agera för att förbättra vår situation. Tänk om Dan Savage och övriga i GLBT-rörelsen i USA satt sig ner och tjurat över att de inte fick gifta sig? Då hade de knappast kunnat göra det idag. Istället då har de ju lett en kamp och förmedlat en självklarhet kring sina egna rättigheter som jag önskar att vi kunde ta efter.

  2. Cornellia skriver:

    Själv uppfattar jag LDs inlägg och blogg på ett helt annat sätt.

    Jag blir oftast glad av att läsa hennes blogg just för att hon gör något, hon försöker komma med lösningar för att det ska bli bättre, för att något ska förändras. Det inlägget du refererar till uppfattar jag som en förklaring till varför hon gör allt detta.

    • momiji skriver:

      Jag håller med om att hon i de allra flesta fall är fantastisk på att just lyfta fram hur vi genom aktiva val kan förändra samhället. Kanske var det därför jag reagerade så starkt på den negativa skildring hon gav, vad vet jag. Känner väl att någon med sådana bra verktyg och kunskaper borde se positivt på framtiden och så blir jag ledsen när det ändå till viss d el landar i samma gamla hopplöshet.

  3. Ellinor skriver:

    Jag gillar inte alls det här stackars-kvinnor-snacket. Inte alls. Jag känner mig automatiskt som ett offer, att jag inte har några val, att allt beror på mitt kön. Men jag tror helt enkelt att jag och alla andra människor har samma förutsättningar och möjligheter i dag. Det är annorlunda i dag. Bara man vill och vågar. Och det är det jag vill att unga tjejer ska lära sig – att de kan. Bra inlägg för övrigt!

    • momiji skriver:

      Precis! Jag har samma allergi mot sånt, och försöker ge mig själv en mental örfil när jag kommer på mig med att tänka så. Det är så lätt att falla ner i att man har ett sämre utgångsläge, att ta till sig offermentaliteten. Speciellt när man läser alla siffror om hur sjukt dåligt det är för kvinnor på vissa håll. Man måste få och ha kraft att gå vidare och kämpa ändå.

  4. Emma skriver:

    Jag kan förstå din frustration, men ett icke jämställt samhälle drabbar inte bara kvinnorna, det drabbar även männen. Så kortfattat: Om du vill att folk ska ta dig på allvar måste du också tänka på dig själv på allvar, och framställa dig själv som person som du vill att andra ska tolka dig. Det är inte alltid lätt, men det funkar ofta 🙂

    • momiji skriver:

      Jo, självklart drabbas män och självklart borde vi bli bättre på att skifta perspektivet. Men där känner jag också att män har ett visst ansvar för att driva sina egna frågor. Läs gärna Fannys inlägg som jag länkade, hon skriver just om hur jämställdhet är ett utbyte.

  5. airaM skriver:

    Tack för ett bra inlägg! Jag håller med dej till 110%.
    Jag möter inte vardagen med inställningen att jag är ett offer och att jag diskrimineras för att jag är kvinna och det är kanske därför jag aldrig någonsin känt mej diskriminerad för att jag är just kvinna. Det är lite ”om man letar så finner man” över det hela.
    Sen är det förstås inte så att bara för att inte jag drabbats, så finns det inte. Det finns, absolut! Men det är knappast så påtagligt som många vill få det att verka som.
    Oj, det finns så mycket att skriva om det här… 🙂

    • momiji skriver:

      Jag tror i och för sig att det är mycket påtagligt många gånger. Visst är det skitbra om man kan möta livet med en kick ass-attityd och jag tror att man faktiskt blir mindre utsatt i och med att man faktiskt inte lämnar något utrymme för det. Men jag tycker fortfarande att det är legitimt att beskriva det som är dåligt, så länge man använder det till att komma vidare. Den negativa berättelsen har egentligen inget egenvärde, det är när vi använder oss av den erfarenheten för att förbättra som den är värdefull.

  6. blomrabatten skriver:

    Unga kvinnor i dag borde lära sig historien. Jämställheten har inte kommit av sig själv. DEt har varit driftiga starka kvinnor som under årtionen verkat för och pekat på kvinnans situation i olika sammanhang. Tex i rättegångar att det faktiskt alltid varit så att kvinnors trovärdighet inte tagits på allvar. Hon har varit fel klädd ioch hennes vandel har diskuterats ” är hon i lite lätt på foten ändå”. Detta har blivit myckat bättre på senare år. Men det har inte gjort sig själv. Löner är en annan stor kvinnofråga varför har kvinnor lägre lön än män. Även högavlönade kvinnor tjänar mindre än högavlönade män. varför????. Det går skata frmåt men inte utan politiska beslut.

    • momiji skriver:

      Politiska beslut är jätteviktiga! Men jag tror också på att vi måste verka mycket på individnivå. Om man ser rent juridiskt så är ju kvinnor och män helt jämställda idag (möjligtvis med några få undantag). Så det är ju inte lagarna det är fel på. Däremot måste vi jobba med attityder och där handlar det mycket om att få enskilda tjejer och kvinnor att kräva sin rätt och ta makten över sina liv. En enorm utmaning!

  7. Bra skrivet! Verkligen. Jag känner igen mig i det här från när jag var yngre, men nu har jag växt mer i min feminism.

    • momiji skriver:

      Nej, jag känner inte heller på samma sätt idag. Visst, tycker inte om att vara kvinna, men nu riktar jag det mer mot det som gör att det suger att vara tjej, dvs mot förtryck och patriarkatet.

  8. Ämnet är alltid värt att lyfta. Jag har de senaste åren försökt tänka lite i ”pro-tecken”. Lite grann att man arbetar FÖR någonting, istället för MOT. Det ger en positivare och trevligare stämning.
    Tex istället för ANTI-WAR-demonstrationer är det ju finare med PRO-PEACE-manifestationer.
    För gubben trillade en pollett ner när han blev pappa till en dotter (första barnet) då insåg han att hon skulle bli behandlad annorlunda för att hon var tjej.

    • momiji skriver:

      Haha, ja det var ju ett sätt att få insikt… Men bättre sent än aldrig!

      Ja, ibland känns det som att man är med i något slags könskrig, när det skulle kunna vara ett könssamarbete…

  9. Elin skriver:

    Vad tråkigt att du upplever det på det här sättet. Men det gjorde jag också förut. Jag ville inte kalla mig feminist eftersom jag inte ville vara ett offer. Nu kallar jag mig feminist och jag ser mig som stark. Jag älskar att vara kvinna och jag organiserar mig tillsammans med andra kvinnor. Vi är bra förebilder för yngre tjejer och leder grupper där vi stärker systerskapet och visar på vilken kraft till förändring det finns i att hålla ihop. Men man kan aldrig förändra något om man inte erkänner att det existerar. Oj vad långt det blev nudå…Här har jag kanske uttryckt det bättre http://fittslickarkollektivets.blogg.se/2010/december/en-varm-och-mysig-offerkofta.html

    • momiji skriver:

      Jo, jag håller med. Självklart ska vi identifiera problem. Men ibland blir problemformuleringarna en så stor del att vi inte riktigt kommer vidare. Jag kallar mig absolut feminist idag, utan att se mig som ett offer. Jag medger att jag ibland halkar dig och sitter och ältar, men i allmänhet så skiter jag mycket mer i det idag än förr. Men det har ju också mycket att göra med att man växer upp och blir starkare överhuvudtaget.

  10. Maja Hurtigh skriver:

    Precis så känner jag också. Visst, tjejer är ”offer”, har jag fått lära mig på äldre dar, men ingenstans läser jag om lösningen på det hela. Att ”om vi gör så så kommer det att bli såhär bra”! Aldrig. Det känns som att jag bara gräver ner mig i hur synd det är om oss kvinnor. Och jag är arg. Arg för att jag blivit uppfostrad till att jag kan göra allt jag vill. För det är ju inte så.

    Blondinbella gör alla rätt. Blonderar håret, manikynerar naglarna, bär tajta, sensuellt korta klänningar… Hon har skapat och använder sig av alla medel för att bli en framgångsrik tjej. Allt ladydhamer förnekar att man måste göra gör att bli en framgångrik kvinna. Och så gjorde hon sig av med sin pojkvän också. Enklare så att ta sig fram i samhället för att bli en framgångsrik tjej (för en framgångsrik man är det förstås ett plus att ha flickvän/fästmö/fru, för en kvinna är det förstås negativt om hon har en kille ”ojoj, hon är lat och kommer bli mammaledig!” och är det inte sant?). Jag ser också allting nattsvart och negativt. Och ingenting jag läser om feminism förklarar hur man kan förbättra läget.

    Det suger.

    Därför undrar jag: ska vi verkligen uppfostra våra döttrar till att kämpa så hårt mot normen, om det i slutändan bara kommer att göra dom ledsna, när dom inser att dom måste följa kvinno”normen” för att ”lyckas”?

    Kommer det inte kräva lika mycket tid att förändra köns”rollerna” som dom funnits, och vill jag inte att mitt barn ska bli framgångsrikt? Vågar man vänta på att förändringen kommer ”ske” om flera tusen år, och våga uppmuntra våra barn till förändring, eller är det ändå bara slöseri med tid?

    • momiji skriver:

      Det är klart vi måste kämpa! Ja, det tar lång tid och det är förjävligt, men på ett sätt har det ju gått otroligt snabbt. För bara 100 år sedan hade kvinnor nästan inga rättigheter, efter hundratals år av etablering av könsrollerna. Idag är vi jämlika rent juridiskt. Det är ju en otrolig utveckling! Så det gäller att ha perspektivet.

      Jag tycker att det är skitsvårt att veta jag med. Men jag tror ändå på att saker och ting kommer att förändras. Attityder sitter så jävla hårt, men bara om man kollar på min generation och min bekantskapskrets så är vi extremt jämlika. Det gäller att få sina döttrar att inte bli ledsna, utan att verkligen pusha dem och ge dem det extra självförtroendet så att de inte ger upp när de springer in i ”glastaket” utan tar sig igenom och känner att de kan.

      Om kvinnor inte kämpar emot genom att ta sig in på områden där det är svårt och vi blir motarbetade, kommer vi aldrig förändra normen och det kommer aldrig bli lättare.

  11. Sara skriver:

    Blev lite fundersam av din text…. För jag kan känna precis lite tvärtom. Att man alltid blir peppad som tjej. Inte av normalsamhället, men i ”feministiska kretsar” så framhålls tjejer/kvinnor alltid som så jäkla bra. Visst vi får stå ut med förtryck och skit, men EGENTLIGEN är vi mycket bättre än killarna/männen. Och jag känner att jag växte upp (är väl i runda slängar tio år äldre än du) med den fasta, djupa och ständigt bekräftade vetskapen att kvinnor är BÄTTRE. Alla ”kvinnliga egenskaper” (empati, omhändertagande, flexibilitet, simultankapacitet osv osv. allt sånt som pådyvlas tjejer) är BÄTTRE egenskaper än allt vad de stackars underutvecklade, primitiva männen har att komma med.
    Det är ett synsätt jag verkligen fått problematisera & jobba med som pojkmamma.

    • momiji skriver:

      Jag tror bara vi haft olika upplevelser helt enkelt. Sedan är det även så att jag var en ganska stark normbrytare som ung och jag fick ta en hel del skit för det. Mobbad i skolan och sådär, i rätt många år. Så det bidrog nog rätt mycket till att jag redan var rätt bitter och negativ, och så läste jag bara mer och mer om hur hemskt allt var…

      Jag kände ofta att feministiska kretsar var en bubbla. Att det man pratade om och gjorde ändå aldrig fick något resultat eller nådde ut i samhället. Och i just mina kretsar pratade vi heller inte mycket om lösningar utan satt mest och ältade att allt var skit.

  12. Gardeeva skriver:

    Amen på det. Helt klart. Det här är en sån grej som jag åxå länge funderat över. Jag var precis som du, inne i hetluften nästan så att jag kvävdes av mina egna propageranden. Allt var bajs och skit och kakka och alla skulle undervisas och veta hut. Men nu när jag blitt lite äldre, själv fått barn och insett lite saker om livet så har jag mer och mer lämnat det där tankesättet bakom mig och börja ställa mig i andra ringhörnan. Vafan lixom offer? Nej tack. Och det är ju som du säger, det handlar om attityder. För lagarna är ju idag mer eller mindre lika för alla. Och har man en attityd som säger att nej minsann, jag är lika mycket värd, kanske man värderas lika? Jag vet inte, det klart det är bra att vara medveten om sin och andras situation, för att överhuvudtaget kunna ta i dessa frågor och utforma sitt liv mer jämställt. Och kanske är det så att man först måste bli medveten om det dåliga för att kunna bli medveten om hur man tar sig framåt, men jag tycker det har blivit lite väl mycket ”gömma sig bakom patriarkatet” och offerförklara alla som går sin egen väg istället för att stötta varandra och förmedla att det faktiskt går, om man bara vill. Det går att leva väldigt jämställt om man bara vill och ger sig fan på det. Jag vet det av erfarenhet. Och även om mycket inte är klart när det gäller jämställdhet i Sverige så måste jag ändå, som är av utländsk härkomst, säga att det här landet är fantastiskt. Verkligen fantastiskt.

    Bra inlägg. Mycket bra.

  13. Laks skriver:

    Shit, vet inte vad jag ska säga. Så sjukt jävla sant, och sjukt bra skrivet.

    Och när du kopplade till HBTQ-personer. Om man tänker på det, exempelvis pridefestivalen FIRAS ju, det är ingen deppdag. Dem blir mer och mer accepterat av samhället med alla sorters sexualiteter och det ska ju firas! Samma sak borde ske med jämnställdheten, genus, kampen för rättvisa mellan könen.

    • momiji skriver:

      Ja, och vad gör vi på kvinnodagen? Demonstrerar och publicerar artiklar om hur dåligt kvinnor har det. Sjukt bra jämförelse du tog upp!

  14. Mikaela skriver:

    Det är svårt för tjejer som nyligen hittat fram till feminism att plötsligt vilja argumentera för kvinnorna. Jag går lätt överstyr när jag hamnar i en debatt med en kompis som tycker tvärtom särskilt när det gäller feminismen. Mamma och pappa kan ibland tycka att jag överdriver, och då blir jag irriterad, osv. Men som du skriver så kanske man inte borde bli så arg om någon påpekar något bara för att jag är kvinna, utan bara strunta i kommentaren och vara stolt för att jag är just kvinna!
    När jag tänker tillbaka några år så hade jag ingen aning om vad feminism betydde och jag försöker fortfarande lista ut vad det verkligen betyder, precis på samma sätt som jag måste öka min självkänsla, steg för steg. Problemet är, tror jag, att alla, tjejer som killar, behöver få veta mer om jämställdhet redan från tidig ålder, så att det blir en självklarhet hellre än att man ska behöva ta reda på det själv.

    Tack för ett jättebra inlägg, det var för mig ännu ett steg i rätt riktning (:

    • momiji skriver:

      Ja, det tar ju många år att ”landa” i sina egna åsikter. Handlar ju också mycket om personlig utveckling, att landa i sig själv.

      Jag tycker att det svåraste med feminismen är att lyfta det som ett jämställdhetsproblem för båda/alla könen, eftersom det är väldigt svårt för mig att argumentera utifrån ett mansperspektiv. Jag kan ju bara argumentera utifrån mina egna upplevelser och kunskaper, och då blir det kvinnocentrerat. Kanske också det som varit problemet tidigare. att kvinnor varit duktiga på att föra fram sina historier, som oftast varit historier av förtryck.

  15. olivia skriver:

    Minns ni det där programmet tv3 hade för några månader sen? ”det blir bättre”? Det handlade i alla fall om kändisar som hade haft en svår uppväxt men klarat sig bra ändå. När jag såg trailern blev jag så jävla förbannad. Det är alltså där vi har hamnat? Det enda vi kan säga till barn som far illa är alltså att DET BLIR BÄTTRE. Jag vet att du har det svårt nu, men när du blir vuxen löser sig allt ska du se.

    Jag tycker inte att vi ska säga ”it gets better” till unga tjejer. För det är en jävla lögn. Jag tycker att vi ska säga att nä, det blir fan inte bättre. Inte om vi inte gör nåt. Men om vi hjälps åt, alla smarta där ute, och förändrar ojämställdheten i Svergie, DÅ, men först då, kan vi säga att jo, det blir bättre.

    • momiji skriver:

      Jag tycker inte att det är det enda vi ska säga till barn, däremot ser jag inget fel i att säga det. Kampanjen ”It gets better” som Dan Savage dragit igång i USA för att motarbeta självmord bland unga homosexuella är ett jättefint exempel.

      Jag tror också att det handlar om hur man gör det. ”It gets better” handlade till exempel en hel del om att berätta om hur mycket samhället förbättrats. Att berätta att det en gång i tiden var otänkbart att homosexuella skulle få gifta sig och skaffa barn. På samma sätt kan vi dra paralleller till kvinnokampen och prata mer om hur det faktiskt har blivit bättre för kvinnor. Visst ska vi förändra ojämställdheten i Sverige, men titta hur mycket förändring vi redan åstadkommit! Det visar att kampen är lönsam, att den leder någonstans.

      Självklart blir det annorlunda om man börjar prata om individer. Jag tror att de flesta som är unga och går igenom svårigheter bryr sig ganska lite om det inte är en person man kan relatera direkt till.

  16. Ping: Är det begränsande att tala om begränsande normer? » Visselpaj

  17. Ping: Var nöjd i ditt heteronormativa liv, men hindra inte mig från att sprida budskapet vidare.

  18. Ping: De ondsinta feministerna | Designerdrömmar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s