Att orka

Blir så trött. Trött, trött, trött.

Tog ett tag för mig att ta in allt som hände igår. Gick på dubbelbio och la mig istället. Först idag på kvällen då jag suttit och tragglat mig igenom blogginläggen från dem som var där slår det mig  vad som har hänt.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt. Eller jo, det vet jag. Men vad som också är tragiskt är hur livet bara går vidare. Vilket bevisats genom att innan sista liket ens fått kallnat är debatten igång. Vem ska få säga ”vad var det vi sa…” den här gången och vems pekfinger ska darra i luften? Okej för tv-spelsparalleller, men var pågår det hysteriska poängjakten egentligen?

PS: Förresten behöver ingen skämmas över att man känner mer för sånt som händer nära och mot människor som man är mer besläktade med, det är helt och hållet biologiskt betingat. Därmed inte sagt att det inte är något man kan jobba med hos sig själv, men i grunden är det faktiskt meningen att vi ska känna mer för människor som delar våra gener.

Annonser
Det här inlägget postades i Åsiktsmaskinen, Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s