Waldemar och Wallin

Var med mamma på Waldemarsudde idag, och såg på Lars Wallin-utställningen. Blev som vanligt (?) ganska besviken. Så fruktansvärt ytligt gjort. Allt handlade bara om att visa fantastiska galaklänningar och lista vilka kändisar som haft plagget på sig och om det synts i tv eller ej.

20110721-233848.jpg

20110721-233936.jpg

(Något typiskt mig att gå på klännings utställning och enbart fota hattar, f.ö. Men det var allt jag hann med innan jag sprang in i en gigantisk no photo-skylt)

Lars Wallin beskrivs ändå gång på gång på Sveriges couture-designer. Varför bryr man sig då inte om vad couture handlar om? Nämligen: skräddarkonst, och hantverk. Det intressantaste på hela utställningen var en liten liten monter där de hade lagt ett prov på ett tunt tyg där pälsbitar och paljetter var fastbroderade, över den toile (provplagg) där de från början ritat ut broderimönstret. Där kunde man se processen och arbetet. Och i princip bara där.

Resten vara bara monter efter monter späckad med klänningar, den ena glittrigare än den andra. Kändes som att plaggen valts efter hur glamorösa och pampiga de var, eftersom det var paljetter, glitter och volanger på varenda en. Medan jag tycker att de intressantaste plaggen är de enklaste, där man ser skärningen och kan läsa av på ett annat sätt. Blev också direkt ledsen när en hel sektion tillägnades plagg som gjorts till olika visningar som Kopenhagen Fur hållt i. I Danmark är det tyvärr rätt vanligt att pälsföretag sponsrar visningar eller håller egna visningar under modeveckorna. Kopenhagen Fur har också en ”verkstad” där de försöker komma på nya användningsområden för päls, vilket glatt reklamades ut på informationsskyltar.
Sedan vigdes det också en hel del utrymme åt olika designsamarbeten som Wallin gjort, men allt från Twilfit till Rizzo och margarinet Flora (!). I ett rum visades en liten film, där småsnuttar av provningar av plagg försvann i floden av bilder på servitriser som hällde upp champagne, presentpåsarna från vernissagen, och Lars Wallin som står i entrén och hälsar sina kändisvänner välkomna.
I slutändan fick man mest en bild av varumärket Lars Wallin som ganska lättsålt och tillgängligt, vilket är motsatsen till vad jag uppfattar att couture borde vara.

Faktum är att man enkelt hade kunnat göra en mycket intressantare genom att t.ex. välja ut en eller ett par klänningar, och verkligen visa processen. Inspirationsskisser, mönsterutkast, toiler och ändringar. Tillskärning och sedan sömnadsprocessen. Förarbetet, tråckling och sånt som tas bort till det färdiga plagget. Och sömnaden. Det om något hade varit intressant, att se ett plagg komma till liv steg för steg.

Men men. Man kan ju inte önska sig allt. Var ändå kul att se plaggen, och framför allt förskräckas lite lagom över 90-talet.

Dessutom köpt min mamma ett ”Fashion Origami Set” till mig i muséshopen, och bara det var ju värt hela resan. Har haft en liten obsession över vikbara kläder och vad man kan göra med dem, får se om jag blir inspirerad nu. Brukar annars inte ta emot presenter av mamma, förutom när hon köper på eget bevåg eller typ bjuder på mat. Men nu gjorde jag ett undantag.
På vägen ut, när mamma skulle länga lite skräp i en papperskorg så hoppade det ut en ekorre ur den. Vi höll på att få hjärtslag båda två tror jag, som den rasslade loss därinne. Också en bonus!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s