03 – Mina föräldrar

Det första som slår mig när jag tänker på det här, är att ”föräldrar” är ett ord som jag i princip aldrig använder. I alla fall inte ihop med ”mina”.

Jag har nämligen inte föräldrar. Inte längre. Min pappa dog för drygt tretton år sedan, när jag var lite drygt tio. Jag tror att hans död nog är den händelse som påverkat mig mest i livet. Kanske låter självklart, men det har inte alltid varit det. Faktum är att det tog över tio år för mig att ens erkänna att hans död hade gjort mig ledsen, och att det påverkat hur jag mått och så vidare. Tog ungefär lika lång tid att acceptera att han faktiskt är död och inte kommer tillbaka, och inse att mitt liv faktiskt går vidare.
Ganska knäppt, när man tänker efter. Men så är det ju när man är liten och utsätts för hemska saker. Man vet liksom inte hur man ska vara, eller hur man ska göra. Kör man fast på fel spår så tar det så otroligt lång tid att komma ur det.

Min pappa var i alla fall en fantastisk person, fast jag inte har jättemånga minnen av honom. Ganska lik mig, i både sätt och i utseende. Minns speciellt att han alltid läste alla texter när det var engelska tecknade serier. Och att han alltid följde mig till skolan, på väg till jobbet. Han jobbade på EMA, med bokningar och olika artister, och vi hade massa grejer han fått på jobbet hemma. T.ex. ett TP från Roxettes turné. Vi brukade nästan alltid sitta och äta när han kom hem från jobbet. Om inte han lagade maten förstås. Sen jobbade han med data, och jag minns att vi hade dator hemma väldigt tidigt, typ när jag var sex-sju år gammal i alla fall. Jag hade till och med en gammal dator på rummet.
Mitt bästa minne är nog en sommar när vi åkte till Liseberg (som vi gjorde varje sommar). Mamma påminde oss (mig och min bror) innan vi gick in om att vi INTE fick tjata om sockervadd, för något sådant skulle vi inte få. Medan jag, mamma och min bror hoppar på den första karusellen försvinner pappa iväg. Bara några minuter senare, innan vi ens hunnit av, kommer han tillbaka med en enorm strut sockervadd.

Min mamma är nog det bästa jag har. Nästan allt som är bra med mitt liv och med mig som person kommer från henne. Även om vi inte alltid har kommit jättebra överens, så tycker jag att hon är rätt fantastiskt. Att hon har orkat kämpa på fast det har varit så jobbigt i vår familj, och fast jag många gånger har varit helt jävla omöjlig att ha och göra med.
Hon har alltid uppmuntrat mina positiva sidor, och lärt mig att jag kan göra vad jag vill och bli vad jag vill. Fått mig att bli självständig och ta ansvar för mig själv. På något sätt lyckats med att ge mig allt jag bett om, men samtidigt också lärt mig vad som är rimligt att be om. Gett mig väldigt bra förutsättningar, helt enkelt.
Hon har aldrig försökt få mig att vara någon annan, utan till och med hjälpt mig att färga håret både grönt och svart flera gånger. Och så köpte hon mina allra första Dr Martens till mig när jag gick i nian. Sånt var det inte många föräldrar som gjorde.

Mycket med min familj har varit på gott och ont, men jag tycker att vi har klarat oss väldigt bra ändå.

Annonser
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s