Jag har en nyhet: Vi som äter kolhydrater kan faktiskt också äta bra mat. Ett av mina bästa beslut det här året var t.ex. att återgå till att äta gröt till frukost. Mitt morgonmål består numera av havregryn, vatten, salt, mjölk samt rårörda lingon. E-nummer: Noll. Kemikalier: Noll. Tillsatser: En, D-vitaminen i mjölken. Trots detta hinkande av kolhydrater och sötad sylt håller jag mig mätt längre än någonsin förut och har dessutom halverat både tillrednings- och tillägningstiden av frukosten.

För mig är det självklart att använda potatis/pasta/ris som bas för mina middagar. Även om potatisen säkert är besprutad med något som trängt in ända ner i roten trots att den är svenskodlad, har jag fortfarande inte hittat vare sig ris- eller pastapaket där innehållsförteckningen säger något mer än “durumvetemjöl, vatten” eller helt enkelt “ris”.
Bröd köper jag extremt sällan, speciellt eftersom jag inte äter det till frukost. När jag väl gör det  väljer jag oftast något från ett lokalt bageri, tillsatsfritt och osötat. Eller så bakar jag själv om jag känner för det. Det om något kallar jag “redig mat på riktiga råvaror”, den man gör själv från grunden.
Sockrade flingor känner jag ingen normal människa som skulle ge till sina barn, ej heller saft, godis eller annat sött. Man behöver liksom inte vara kolhydrofob för att inse att det finns saker som är dåligt för ett barn, eller för människor i allmänhet.

Och visst, som jag själv skrev är många växter och grönsaker besprutade med kemikalier som säkert är skadliga. Men om man tror att ägg- mjölk- och köttindustrin är kemikaliefria och att man inte får i sig några skadliga ämnen alls så länge man håller sig till ovanjordsgrönsaker och animaliska produkter, då är man bra mycket naivare än köparna av skogaholmslimpa.  Där står i alla fall ämnena på innehållsförteckningen istället för att vara integrerade i råvaran.

Jag är helt enkelt jäkligt trött på att LCHF-ivrare gång på gång ska hålla på att klumpa ihop kolhydrater med all annan skit som pågår inom matindustrin. Sedan ställer de upp två helt felaktiga och grovt förenklade alternativ där LCHF inte bara är just Low Carb High Fat, utan även egenlagad mat från grunden, rena råvaror, kemikalie- och giftfritt och det är som att det svävar små regnbågar i ångan över div. pannor och grytor. Och kolhydratkost innebär plötsligt inte bara att man gärna lägger sitt ägg på en brödskiva, utan att man säger ja till tillsatser, ja till raffinering av all mat samt fria insulinsprutor till hela befolkningen.

Om ni vill kritisera e-nummer, fine, gör det. Men gör det inte utifrån LCHF, och gör det inte utifrån synen att kolhydrater och kemikalier skulle vara samma sak. Och gör det absolut inte utifrån synen att bara för att man väljer att äta kolhydrater så är man okritisk mot allt matinnehåll. Vi är många som lagar vår egen mat, som väljer bort tillsatser och som är kritiska mot processerad mat, utan att för den sakens skull räkna in kolhydrater i samma kategori.
Det finns extremt många moraliska & etiska aspekter av det vi äter, förutom tillsatser även frågan om besprutning av grödor, djurskötsel, arbetarvillkor, etc.. Nästan ingen av dessa frågor är unika för vare sig kolhydratätare eller dito -nobbare. Därför finns det ingen stor poäng att dra upp dem när vi pratar om vad som är bäst att äta rent näringsmässigt.

Det är helt enkelt en helt annat och separat diskussion som inte har någonting med kolhydratfrågan att göra.

För det första vill jag börja med att sätta det här uttalandet i relation till ett annat uttalande som Reinfeldt gör i DN-artikeln och som avslöjar en hel del kring vilken logik som ligger bakom hans förslag, nämligen detta:

“– Vänsterns syn är att när jobbet blir för tungt då blir man förtidspensionär, eller så får man någon annan typ av ersättning. Men jag skulle snarare säga att när jobbet blir för tungt så får jag jobba med något annat. “

Han har även uttalat sig specifikt om vården, och sagt att man i princip inte bör förvänta sig att kunna jobba inom vården hela livet, samt att de som inte orkar med kanske borde söka sig till något annat. Nå, jag tänker inte förneka att det finns yrken där fysiska förmågor spelar en stor roll. Men vården? Framför allt signalerar Reinfeldt här att det är okej med arbetsplatser där människor slits ned så mycket att de måste byta yrke. Märk väl, han pratar inte om att man ska kunna jobba kvar på samma arbetsplats fast med andra arbetsuppgifter. Alternativen är förtidspension/bidrag eller byte av yrkesbana.

Reinfeldt är helt enkelt ointresserad av att reformera arbetsmarknaden. Han är ointresserad av att skapa arbetsplatser där människor faktiskt kan spendera ett helt yrkesliv, och han verkar se på arbetskraft som en slags förbrukningsvara. Går en sönder står en tusen åter.
Att då höja pensionsåldern blir tillsut ett tvång. Inte för att människor bör kunna jobba längre på grund av att de blir friskare och starkare. Utan eftersom det är nödvändigt för förbrukad och utsliten arbetskraft att kunna återvinnas in i systemet igen.

“Arbetsgivare upplever ibland att det är dyrare att anställa äldre arbetskraft, därför att den kommer med fler krav på tilläggsförsäkringar när den närmar sig sin pensionsålder. Frågan är om en arbetsgivare kan möta en 55-åring med ett annat perspektiv om 55-åringen säger att ”nu tänker jag jobba i 20 år till”. “

Det handlar alltså inte om omtanke om människor, utan omtanke om att Reinfeldts slit-och-släng-samhälle inte ska producera alltför mycket skräp och soptippar. Och vilken generös politik sedan, där Reinfeldt “möjligen” kan tänka sig att kika på om det går att göra något åt det faktum att man t.ex. inte kan få CSN efter 54 års ålder. Det är den enda konkreta åtgärden som nämns i hela artikeln.

Reinfeldt och Alliansen har aktivit drivit en politik där arbetsmiljöfrågor nedgraderas, bl.a. med minskande arbetsmiljöinspektörer, nedläggning av Arbetslivsinstitutet och minskad budget till Arbetsmiljöverket med nästan 160 miljoner kronor. Det är inte konstigt att de då måste uppgradera sin politik för att hantera det nyproducerade avfallet som blir följden.  Det är därför inte förslaget i sig som är vidrigt, utan logiken som ligger bakom och vilka politiska problem som ligger till grund för den typ av tvångsomställning som Reinfeldt vill kunna införa.

Jag har annars inget principiellt motstånd mot att höja pensionsåldern. Jag inser att vi bör försöka arbeta längre, speciellt om vi vill gå ner i arbetstid till 35- eller 30-timmarsvecka. Men då ska det ske med respekt för människors livsvillkor, med stor frivillighetsbasis och med minimerade ekonomiska incitament (det får aldrig bli en klassfråga huruvida man känner sig tvingad att jobba efter 65), inte som en tvångsåtgärd när arbetsmiljöerna blivit för hälsovådliga och man måste göra 55-åringarna attraktiva på arbetsmarknaden igen.
Framför allt får frågan om pensionsåldern aldrig bli något som drivs av ekonomiska parametrar hellre än humanistiska värderingar.

PS: Seriöst, detta kanske är en sidonotering, men det här med biehållen ekonomisk standard? Är det något som är omodernt så är det föreställningen om att vi i västvärlden dels kan fortsätta konsumera i den takt vi gör, samt det att vi bör bygga hela vårt liv kring frågan om materiell standard och ägodelar. Det om något känns som en fråga som är helt passé.

Min klassbakgrund är en lite brokig historia. Jag skulle utan tvekan kalla mig själv för arbetarklass, samtidigt som jag vet att jag inte riktigt passar in i den klassiska bilden. Vi var till exempel aldrig fattiga. Jag kunde rida på ridskola, och vi åkte utomlands ibland. Vi bodde i bostadsrätt. Vilket var en rätt tydlig markös i Skarpnäck, där jag växte upp, framförallt genom vilket område man bodde i.
Dock så hade varken min mamma eller pappa mer än gymnasieutbildning. På det sättet har de inte varit mina yrkesförebilder. Vi var en “vanlig” familj som gjorde “vanliga” saker. Inte speciellt kulturella. Inte speciellt “fina”. Någonstans är det väl mer från det än vår ekonomiska situation som min klasstillhörighet kommer. Ja, vi åkte utomlands. Men nästan alltid på charter till någon strandort, och inte på stadsresor eller spännande rundturer i Asien. När vi en gång var i London gick vi och såg Mamma Mia, shoppade på Oxford Street och åkte sightseeing-buss. Kul hade vi, men jag skulle inte kalla det finkulturellt. Och ja, vi åt ute ibland, men i regel på ställen som Friday’s eller någon pizzeria, inte på några finkrogar. Överhuvudtaget hade jag länge med mig ett slags förakt mot finkultur, konst som bara var “kludd”, balett och opera och sånt som bara inte gick att förstå sig på. Vanligt, helt enkelt.
Bara en sådan sak som att min mamma, som väver, nästan uteslutande har ägnat sig åt att framställa bruksföremål som mattor, grytlappar och dukar, hellre än bildvävar eller mer konstnärliga verk känns väldigt talande för vår familj. (Dock hindrade det ju inte henne från att hinna före mig med sin museidebut, på Liljevalch senare i sommar!)

Vad som dock alltid varit klart för mig är att jag inte skulle stanna i den klass jag fötts in i. För mig har det alltid varit självklart att jag skulle göra en klassresa, även om det tog många år för mig att inse att det verkligen är just en sådan jag är mitt i.  Har liksom inte förrän nu börjat inse att det har funnits hinder för mig, jag har bara alltid tänkt att jag kan bli vad jag vill. Däremot känner jag att initiativen till min resa, mina beslut när det gällr utbildning etc., mestadels har kommit från mig själv eller skolan, och inte från familjen. Jag har aldrig blivit pushad att gå på högskola, eller att “bli något”. Min mamma har såklart varit tydlig med att hon stöder mig i vilker yrkesval jag än gör, men jag kan inte minnas att hon tryckt på för  att jag skulle utbilda mig och jag har ingen känsla av att jag skulle göra henne besviken om jag började jobba på Ica på heltid, så länge jag var nöjd med det.
Desto mer fick jag väl från skolan, där det rätt tidigt stod klart att jag hade någon typ av abnormal begåvning. Mina lärare var nog snarare dem som tog över och stod för pushningen när det gällde gymnasieval och utbildningsalternativ. Där har jag definitivt haft tur, och från skolan kommer nog det mesta av det “medelklassjälvförtroende” jag har när det gäller mig själv och mina förmågor. Där har jag helt enkelt aldrig mött något motstånd eller några hinder.

Det många av dem som lyfter fram sina medelklassbakgrunder har pratat om är ju annars just det där självförtroendet. Att alltid vara så himla säker på sig själv och sin egen drivkraft. Men också om det att man kan kosta på sig att vara orädd. Arbetslöshet, sjukdom eller annat behöver inte kännas som en katastrof, familjen finns där och kan backa upp, betala några räkningar, hjälpa till med lite allt möjligt.
Och seriöst, är inte detta exakt vad den moderna fördelningspolitiken handlar om? En bra skola, som ger alla elever ett gott självförtroende och drivkraft att nå sina egna mål oavsett vilka de är. Samt en sjukförsäkring och en a-kassa som ger den grundtrygghet vi behöver för att kunna ta risker i karriären eller i livet. Ska det vara så svårt att förstå att i ett modernt samhälle så borde det vara en självklarhet att vi kan ge varandra den typ av grundtrygghet som de bättre bemedlade redan kan ta för givet. Att vi inte bör vara beroende av vår familj på vår väg framåt i livet, helt enkelt för att vi alla tjänar på att de som är kompetenta och driftiga kan ta sig fram oavsett var de föds.
Det här är verkligen den fråga som mer än något annat för alltid kommer att hålla mig kvar på vänsterkanten. Därför att med högerns politik så gör man människor än mer utelämnade till sin familj, till sin uppväxtsituation och villkor som i hög grad bestäms av var och av vem man föds.

Här vill jag också passa på att lyfta ett fint inlägg som Lisa Magnusson skrev om folkbildning för några veckor sedan. Där lyfter hon fram hur folkbildning inte bara innbär att arbetarna ska fostras in i någon slags finkultur och lära sig hur fin den är, utan hur bildning i allmänhet handlar om att lära sig att se olika perspektiv. Att även medelklassen skulle må bra av att lära sig om hur arbetarna har det. Och att de lär sig förstå att även om klassresor är A-OK så har man inte direkt kämpat för att komma till den position man fötts in i.

Sedan är det också såhär, att så länge vi talar om klass enbart i relation till inkomst i kronor och ören så gör vi en förenkling som gör klassbegreppet abstrakt och svårförståerligt. Faktum är att de flesta som växer upp som jag har det ekonomiskt väldigt gott ställt och inte har något att klaga på. Om man har två föräldrar är det ännu mer på det viset. Jag tror att det delvis är därför som klassbegreppet blivit så utarmat, därför att man ser på vad folk tjänar och hur de bor och sen fattar man inte varför man ska bry sig.
Inte blir det bättre av att de man ofta pratar om som arbetare idag är folk som kanske inte ens har ett jobb. De utförsäkrade, socialbidragstagare och invandrare. Folk som är så långt nere att de står helt utanför arbetsmarknaden.
Men det där är egentligen ett helt inlägg för sig.

Egentligen är det inte konstigt att människor ofta inte förstår sig på konst. Detta eftersom de flesta helt enkelt inte är tillräckligt vana vid det. Precis som den som lär sig läsa börjar med enkla ord och bokstäver, svancerar till enklare böcker för att efter många års läsande kunna ta sig an klassiker som Mörkrets hjärta eller Brott och straff, behöver vi samma introduktion till konsten. Det handlar helt enkelt om brist på “konstkunnighet”.
Vi behöver introduceras till konst lite i taget, om vi ska lära oss att förstå den. Vi behöver nycklar och kunskap för att kunna tolka den och sätta den i sitt sammanhang. Vi behöver se olika sorters konst för att veta vad vi gillar. Vi behöver helt enkelt vara konstkunniga för att kunna ta till oss av konsten.

Samtidigt som vi alltså ser läskunnighet som något självklart, verkar konst och “konstkunnighet” vara något man ska utveckla på egen hand. Det är som att vi ser text och det skrivna ordet som en slags universell kommunikation. Att det går att sätta ord på allt, och att det är det mest exakta vi kan göra för att definiera våra minnen och tankar. Därför ser vi på bilder och andra uttrycksmedel som “flum”. För att vi nu är så ovana att tolka andra buskap än text att vi inte förstår hur vi ska göra.
Och om vi tror att en text är objektiv och exakt, så lurar vi verkligen oss själva. Hur mågna olika synonymer har vi inte, som ändå inte betyder samma sak. Hur mycket bemödar vi oss inte att skriva om, redigera, välja finare eller enklare ord. En text är också ofrånkomligen en abstraktion. Detta eftersom den består av symboler och begrepp som vi själva hittat på för att visa på något helt annat. Jag menar egentligen, vad är mest flummigt? Ett K och ett O som ska föreställa ett djur med horn och stort juver, eller en teckning av detsamma?

För mig är konst en av de mest exakta kommunkationsformer som finns. Speciellt när det handlar om kroki eller modellstudier. I skulpturkursen gjorde vi t.ex. en modellstudie på 2½ dag. Modellstudie handlar helt enkelt om observation och att se det man studerar. Och modellen jag gjorde, är ett så exakt kvitto på det jag sett som något kan vara. Det jag hann göra på 2½ dag är helt enkelt exakt det jag kunnat se under 2½ dag, varken mer eller mindre eller något annat. Det finns ingen text eller några ord som exaktare kan beskriva min uppfattning av modellen än den skulptur som jag har gjort.
Samma sak med krokier. Det man tecknar eller målar, det är exakt det man sett. Det man upplevt. Och hur man har kunnat kommunicera det till sin hand. När jag ser på mina krokier ser jag inte bra eller dåliga målningar. Däremot ser jag direkt vilken upplevelse jag hade den dagen. Om jag var okoncentrerad eller allert. Trött eller pigg. Jag ser det eftersom det påverkar vad jag har sett och vad jag kunnat uppfatta.
Det handlar aldrig om hur modellen “ser ut” eller om det är “likt”. Det handlar om vad jag sett och upplevt. För även om vi gärna vill inbilla oss att hjärnan tar exakta fotografier av allt vi ser så är det inte så. Det är därför vi har kameror. Hjärnan har sin egen uppfattning, vinkling och framför allt sina egna fördomar om hur saker och ting ser ut, något som alltid kommer att synas i ens teckningar och målningar.

Det handlar inte om att konsten alltid är ett överlägset kommunikationsmedel, utan om att alla olika kommunikationsmedel har olika syften och olika platser i samhället. Text har absolut sin plats när det gäller att berätta och beskriva händelser och historier. Det kan vara otroligt exakt just när det gäller abstrakta begrepp. Men vi måste erkänna att text är just abstrakt, att det kan vara fruktansvärt flummig, samtidigt som konst kan vara fruktansvärt konkret och precis. Och att vi behöver kunna tolka både text, bild, föremål och mycket annat för att få tillgång till den rikedom att komunikationsmedel som människan har utvecklat.

Och vilket medium man än väljer så gäller det att acceptera att det man gjort är det man gjort. Att det inte finns några omskrivningar, övermålningar eller redigeringar att tillgå. Att den här texten består av de ord jag valt, att en målning är alla färg jag lyckats lägga, en väv alla trådar jag flätat in.

Varken mer eller mindre.

När jag var tio år och började mellanstadiet bytte jag även skola. Till Bergholmsskolan, en 4-9-skola i Bagarmossen. Det tog inte många dagar för mig att fatta att jag det var något fel på mig. Att jag inte riktigt trivdes eller passade in. Inte många veckor innan jag kände obehag inför att passera dörren till paralellklassen på väg till mitt eget klassrum. Inte många månader innan de övriga klasserna började fatta galoppen och haka på.

Jag mobbades nog i princip under hela min tid på Bergholm, men mest mellan sexan och nian. I fyra år alltså. När det var som värst räknar jag med att drygt 100-150 personer var inblandade, direkt eller indirekt. Då räknar jag även de människor som kanske aldrig sa eller gjorde något, men som inte gjorde sina åsikter om mig till en hemlighet, och förstod att de inte behövde göra det eftersom de visste vilken position jag befann mig i. Människor som kanske inte var direkt elaka, men som lika gärna kunde ha varit det eftersom deras inställning till mig som person var att jag obetydlig. Jag kunde i princip inte gå utanför dörren utan att känna mig bevakad eller iaktagen. Och även om jag började i en skola i stan i gymnasiet så upphörde inte det här helt förrän jag flyttade från Skarpnäck fem år senare.

Under de härfyra åren tror jag aldrig att jag fick höra något annat om mig själv lika ofta som just ordet “stark”. Jag var så stark som “orkade med”. Som “inte tog åt mig”. Som “sa ifrån”.
Jag tror aldrig heller något ord känns lika främmande. Jag var kände mig inte stark någonstans. Kände mig bara jävligt ensam och ledsen och hopplös. Ja, jag gick till skolan varje dag, jag sa ifrån och gav svar på tal och jag gick tillslut ut skolan med tredje bäst betyg i min årskurs (och hånades givetvis för att jag inte var bäst. av människor som själva gick IV).

Än idag känner jag mig sjukt ambivalent i min inställning till det ordet, och den benämningen på mig. Var jag stark? För att jag inte skolkade, bytte skola, eller tog livet av mig? Eller gjorde jag bara det jag var tvungen till. För nej, jag var inte stark. Inte innan. Och kanske inte efter. Jag blev. Jag blev stark för att man måste vara det när man blir psykiskt misshandlad varje dag.
Jag gick till skolan för att jag inte förstod hur man inte går dit. Jag sa ifrån för att jag var så arg och satt på sådana nålar att jag inte kunde hindra mig. Jag skaffade mig bra betyg eftersom jag visste att det var min enda chans att komma därifrån.
Jag blev stark, inte för att jag var det, utan för att om man skadar någon tillräckligt många gånger så förlorar man all känsel tillslut.

Att säga åt någon att den är stark är, precis som Fanny beskriver, egentligen bara ett sätt att säga att det är beundrandsvärt att stå ut med en förjävlig situation. Och samtidigt, att ge situationen ifråga kredibilitet. För utan den vore man inte stark. Utan den är man bara en vanlig människa. Precis som att Jesus utan sitt kors bara skulle varit en religiös filosof med en schysst människosyn. Nu tackar vi Gud för hans lidande, som gjorde honom till något större än han var.
Det de flesta människor som kallade mig stark hade gemensamt var att de i genomsnitt inte kom upp i ett enda finger lyft förr att mobbingen mot mig skulle ta slut. De var fullständigt nöjda med att jag hanterade situationen tillfredställande.  De behövde inte oroa sig,

Starka kvinnor är egentligen inte något annat än en förtryckande kulturs alibin. Vi hyllar och ser upp till dem för att de står ut med ett ruttet system, istälet för att ändra systemet så att alla eller åtminstone de flesta klarar av det.

Jag skulle tio gånger hellre kalla den person jag är idag för stark, än den person jag var då. Inte för att jag gör något exeptionellt med mitt liv idag. Tvärtom. Jag lever mitt liv idag i princip på det sätt som jag vill och har planerat att leva på. Jag pluggar det jag vill, jobbar med det jag vill, gör det jag vill på min fritid. De saker som är jobbiga, t.ex. att inte ha någon ledig dag i veckan, är som de är för att jag har valt dem och planerat för dem. Inte för att jag måste. De uppoffringar jag gör, gör jag för att jag skälv anser dem skäliga.
Jag känner mig stark för att jag i stort sett lever mitt liv på mina villkor, inte för att jag är duktig på att anpassa mig till villkor som andra personer satt upp för mig.  Men det anses nog inte så starkt. Möjligvis lite självgott.

Förra året gjorde jag en one-shot. Jag visste att jag bara ville gå på Nyckelviksskolan. Jag hade inte hittat någon skola eller linje som jag var sugen på överhuvudtaget förutom den. Så jag la ner tre månader på en uppsättning prover och sökte bara en utbildning. Och, som tur var, kom jag in.

I år känner jag mig ungefär lika säker på att det är på Stenebyskolan jag vill gå. Jag vet inte exakt vilken linje, men man behöver i vilket fall bara lämna ett prov för alla textillinjer så det kan bli ett senare problem. I höstas var jag också väldigt inne på att söka textilt på Nyckelviken, men idag lockar det mig inte alls lika mycket. Ja, skolan är fantastisk och utbildningen likaså. Men den är lite för konstnärlig för min smak, och lite för smal (man läser bara tryck och vävning, samt teckning/målning & skulptur). Dessutom är det miljöombytet som lockar på Steneby.
Innan tänkte jag söka till kvällsskolan på Beckmans, och tänkte mig det som en back-up om jag inte kommer in på mitt förstahandsval. Jag kan plugga någonting, utan att ta CSN, jobba och spara pengar. Men skolan kostar 30 000, så hur mycket pengar jag skulle spara vet jag inte. Dessutom har jag sådan avsmak från Beckmans och har inte alls lust att gå där. Kanske gör jag ändå proverna som övning… Och se om jag kommer någonvart med dem.

Det som känns osäkert är väl egentligen inte var jag vill plugga. Det vet jag. Jag borde egentligen kunna söka enbart en skola i höst också, och om jag inte kommer in får jag vänta ett år. Det som känns osäkert är väl vad som händer om jag inte kommer in. Just nu har jag ett sånt bra flow, eller vad man kallar det. Har pluggat två år (snart), kommit in i det här med skola, vet vad jag vill, vill fortsätta rida på min våg. Ett år utan skola betyder ett år med tvivel på mig själv, utan plan, utan stöd med min utveckling. Ett år till på mitt jobb, som jag sett fram emot att säga upp mig från. Ett år med distraktioner, måsten och borden som tar tid från det jag verkligen vill göra.

Vilket betyder att min one-shot till Steneby måste bli så fruktansvärt mycket mer fantastisk för att förhindra att det sker.

Det handlar alltså om videon på fyraårige Riley, som pratar om hur rosa bara är för tjejer och var är det så, versus ett slags svar som författats av skeptikern Ben Radford där han menar att Riley har helt fel eftersom:

Girls don’t have to buy princesses, and boys don’t have to buy superheroes. Girls don’t have to buy pink things, and boys don’t have to buy toys that are blue, or any other color. Stores are happy to sell items of whatever color to boy and girls; the only color they care about, especially during these lean economic times, is green. Furthermore, boys and girls don’t buy their own toys and clothes—their parents do. Parents, not kids or marketers, decide what toys to buy their kids.

/…/

It’s easy to see why adorable little Riley is an Internet sensation, but there’s no need to invoke a sexist marketing conspiracy; no one is trying to “trick” or force girls into buying (or preferring) pink items.

Det är också helt fel att diskutera att flickor gillar rosa, för så är det tydligen inte alls:

I think a more interesting and productive discussion would be to ask Riley, “What makes you think that you can’t or shouldn’t buy a superhero, or a non-pink toy?” Where did she get that idea in the first place? It’s bizarre. She’s free to pick up a princess or a superhero, a pink toy or a blue one… It’s not like anyone cares.

Den här föreställningen är en som man, tyvärr, stöter på alldeles för ofta. Närmligen föreställningen om att vi lever i ett helt fritt samhälle och alla kan göra som de vill, samhället råkar bara se ut som det gör för att alla vill det. “Pink is also the most popular color for girls’ items for the same reason that white is the most popular color for new cars: that’s what most people prefer. ” eller med andra ord: rosa är den populäraste färgen eftersom den är populär.
Samma kategori människor brukar också ondgöra sig över feminister och hur sexistiska vi är, eftersom vi “hittar på” att saker och ting är könsbundna och att det finns stereotypa beteenden för de olika könen. Ungefär som att dessa strukturer inte fanns innan vi feminister uppfann dem.

Samma attityd möts jag alltför ofta av när jag försöker diskutera med folk som inte är feminister, att det är vi som är sexister eftersom det är vi som går runt och säger att män är si och män är så. Jag kan verkligen förstå problemet, jag har själv haft den synen. När jag var yngre uppfattade jag det ofta som att feminister körde ner sina uppfattningar om hur kvinnor är i min hals, tills jag själv började hata kvinnor, men det är inte sant. Visst, feminister är duktiga på att lyfta fram ojämställdhet, och hur synen på vad som är kvinnlig/manligt i samhället, och ibland håller jag med om att det går överstyr och leder till fel fokus. Men det är inte feministerna som hittat på det. Vi för ju bara vidare och informerar om det som samhället redan säger och gör. Mitt dåvarande kvinnohat kom inte från feminsterna, det kom från den bild av kvinnor jag fick från samhället i stort.

Problemet är att man ser feminsterna som uppfinnare istäället för budbärare. Visst, det är superbekvämt att vara omedveten om strukturer och tänka att alla är fria. Det är jobbigt att inse att samhället är orättvist och att man själv formats av sitt kön och antingen haft det bättre eller sämre på grund av det. Och det är lätt att skylla på feminister, som bara vill göra allt jobbigt och spräcka den trygga bubblan man dittills levt i. Men feminister är som sagt bara budbärare. Vi gör inte samhället ojämställt, däremot berättar vi att det är det. Det tjänar liksom ingenting till att förneka det och låtsas att allt är som det borde vara.

Ju fortare man inser detta och börjar rikta sin energi mot att motverka jämställdhet istället för att motver

När vi flyttade in här var en av de saker jag gillade med lägenheten det faktum att det finns en klädkammare. Spenderade timmar på våta drömmar om min Walk in closet och hur fantastiskt livet skulle bli när jag hade ett rum för mina kläder.

Två år senare har jag äntligen insett vilken idiotisk idé det var. Att ha mina kläder i ett eget rum i andra änden av lägenheten, där jag aldrig har tid eller ork att fixa iordning eller inreda, och dessutom bedhöver jag det för annat (typ förvara allt crap som jag inte orkar gå ner i källaren med).

Nu har jag en liten rail för det som hänger, och några hängande fack för koftor, t-shirts etc..  Alla kläder jag använder få plats i mitt sovrum, resten är kvar i klädkammaren och jag behöver inte se eller störas av dem. Dessutom  får jag överblick och märker direkt när jag slutar använda några plagg. Till exempel kan man de rätt tydligt att mer än halva hänget består av kjolar och skorts. Ganska ironiskt, för några månader sedan insåg jag nämligen att jag hade alltför lite underdelar och inledde ett projekt för att få ihop fler. Ett prjekt som kanske föll lite för väl ut, och som jag någ hade kunnat sätta stopp för i tid om jag hade haft den här överblicken.

Man ser också direkt att jag inte direkt är någon minimalist när det gäller kläder. Det är okej. Dels så är det här faktiskt kläder jag använder, dels är kläder och stil ett intresse för mig. Dessutom sitter vi i en sits där vi kan tvätta max en gång varannan vecka – vi är ca 60 hushåll som delar på en tvättstuga och man kan bara boka en tid i taget. Om vi bokar en helgtid och vill boka igen efteråt är det oftast nästnästa helg som är nästa chans. Ibland missar vi tiden på grund av planer eller annat, och måste vänta ytterligare ett par veckor. Så trots att jag alltid har samma outfit två dagar på raken går jag lätt igenom 6-8 ombyten på en tvättperiod.

Det roliga är att bara ett par dagar efter att jag gjort min egen garderobssortering och rensning, blev jag länkad till Minimalist Mom, en blogg om att ha just färre saker. Har börjat ta mig igenom arkivet och känner mig så fruktansvärt inspirerad. När min första tanke var att jag skulle låta mina oanvända kläder hänga kvar i kammaren tills jag vill ha dem, är jag nu mer inne på att göra mig av med allt.

Jag skrev ju om 2012 att mitt största mål och förhoppning är att komma in på Stenebyskolan. Förskottare av alla roliga saker som jag är, har jag redan börjat planera för hur jag ska kunna flytta tvärs över hela Sverige på ett enkelt och smidigt sätt. Jag har redan tänkt att alla mina saker, som i det här fallet är kläder, sy- och ritgrejer, samt en del husgeråd, ska få plats i max tre flyttkartonger. Resten hade jag tänkt lämna i Stockholm. Inte längre! Nu är mitt mål att det jag tar med mig, dessa tre kartonger, ska vara alla mina ägodelar. Allt jag anser mig kunna leva utan under ett helt år, behöver jag inte ha i mitt liv. Isstället kommer jag under sommaren att ge bort och sälja allt jag inte vill ha med mig.

Bara tanken på det gör mig helt exalterad. Ibland är det märkligt hur man har tänkt så länge att något är fel, att man vill förändra sitt liv, men ändå aldrig fattat hur. Och så räcker det med att någon introducerar en för en ny idé, som man inte tänkt på, för att bitarna ska falla på plats och allt kännas självklart. Det är så lätt att fastna i konsumtionsträsket, eftersom det är vad man höra hela tiden. Och alla har någon bra ursäkt för varför man behöver just den och den saken. Nu ska jag lära mig säga nej, och framför allt lära mig att inte vilja ha så mycket. Får väl se hur det går!

Att jag kom in på Nyckelviksskolan är det viktigaste som hänt mig på flera år, tror jag. De tankar och idéer jag fått från konstvärlden har varit livsförändrande. Men samtidigt som jag tvivlar och ifrågasätter mig själv mer än någonsin, har jag en annan säkerhet i mina val och vilken riktning jag är på väg i.

Viktigare kanske ändå är hur jag som person har förändrats. Hur öppen jag blivit, hur mycket mer delaktig jag blivit i andra människor, och hur jag beter mig kring dem. Jag som haft svårt att umgås med andra och skaffa vänner, har nu i princip 15 nya på para några månader.

Nyårslöften har jag inga. Det jag vill lova mig själv, lovar jag direkt. Det finns aldrig någon anledning att vänta med förändring.
Förhoppningar däremot. Främst att komma in på Stenebyskolan. Tanken på att spendera ett år i en skogsby avskuren från samhället och distraktioiner, har nästan blilvit en besatthet för mig. Just nu vill jag verkligen bort. Tills dess nöjer jag mig med att göra färdigt mitt arbetsrum och fokusera på prover och projekt.